Herr talman! Sylvia Lindgren och Torbjörn Björlund ställer frågor till mig som de borde ställa till Stoibergruppen om hur man definierar små företag och hur man gör ditt och datt. Jag är hemskt ledsen, men jag ingår inte i Stoibergruppen, utan jag har att reagera i rådet och som svensk arbetsmarknadsminister på det som kommer från kommissionen. Det har jag också gjort.
På EU:s arbetsmiljömyndighets stora konferens om arbetsmiljöfrågor i Bilbao för två veckor sedan fick jag frågan om detta och lade också ut texten. I EU-parlamentets utfrågning i sysselsättningsutskottet förra veckan fick jag samma fråga och svarade på samma sätt. Och vi hade naturligtvis en del informella kontakter under rådsmötet i Bryssel förra veckan om den här frågan. Jag sade vid alla tre tillfällena samma sak, att jag tycker att det här är en dålig väg att gå, att det är fel väg att gå av många olika skäl. Det första är naturligtvis att det blir oerhörda bekymmer om man gör den typen av uppdelning. Det blir väldigt besvärligt att generellt undanta en stor målgrupp. Det skulle vara majoriteten av alla företag, som det verkar. Dessutom tycker jag att det måste vara en riskbedömning i grunden som avgör vilka företag man studerar och på vilket sätt man arbetar. Det måste vara en riskbaserad bedömning. Jag tycker inte alls att det är särskilt konstigt. Det är också den utgångspunkt som vi har haft i vårt eget arbete med framtagandet av den nationella handlingsplanen i arbetsmiljöfrågor.
Min utgångspunkt är naturligtvis att om det är fel väg att gå att schablonmässigt undanta stora delar av näringslivet är det rätt väg att gå att göra det lätt att göra rätt, att tillsammans med företagen diskutera hur Arbetsmiljöverket och motsvarande myndigheter i andra länder och parterna kan involveras för att underlätta för arbetsgivare att göra rätt sak.
Låt mig dra en parallell som kanske är något långsökt. Det har skett lite grann av en transformation i inställningen bland företagare till skattemyndigheten, som för bara femton tjugo år sedan var paria bland företagare men nu har blivit en sparringpartner för att göra rätt saker när det gäller skattelagstiftning. Precis motsvarande utveckling skulle jag gärna vilja se när det gäller företagare och arbetsmiljöfrågor. Många företagare tycker att det verkar vara komplicerat och besvärligt. Men de skulle kunna bli en samtalspartner, en partner som man kan utveckla det goda arbetsmiljöarbetet med. Det tycker jag skulle vara en god utveckling.
Den andra vägen att gå, som vi också försöker titta på, till exempel genom Styrmedelsutredningen, är att se om vi kan hitta några positiva styrmedel som gör att det blir ännu tydligare att en god arbetsmiljö också är en vinst för den enskilde arbetsgivaren.
Om Sylvia Lindgren och Torbjörn Björlund vill ha ett ännu tydligare svar kan jag säga att jag tänker driva linjen att vi inte ska gå på Stoiberrapportens slutsatser utan i stället vara tydliga med att vi vill bygga vidare på de positiva incitamenten och hitta samarbeten mellan parter, myndigheter och ansvariga departement för att få den här saken att bli så bra som möjligt. Som sagt, jag har sagt det vid tre tillfällen de senaste två veckorna, i Bilbao och vid två tillfällen i Bryssel.