Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om
några beräkningar gjorts om vilka effekter en ned-
läggning av allmän mammografiscreening skulle få
såväl ekonomiskt som medicinskt. Vidare har hon
frågat om jag har för avsikt att vidta åtgärder dels för
att Socialstyrelsens allmänna råd om allmän mammo-
grafiscreening skall följas, dels för att kvinnor även
fortsättningsvis skall få tillgång till sådan screening.
Frågorna ställs mot bakgrund av den senaste tidens
diskussioner om värdet av allmän mammograficre-
ening.
Socialstyrelsen utfärdade år 1986 allmänna råd om
hälsokontroll med mammografi för tidig upptäckt av
bröstcancer hos symtomfria kvinnor. Två år senare
bedrevs verksamhet i 15 av landets 26 landsting
(landstingen och de tre landstingsfria kommunerna)
och år 1994 i 23 landsting. Gotlands kommun, Jämt-
lands och Västerbottens läns landsting hade då ännu
inte påbörjat sådan verksamhet. I Gotlands kommun
och numera även i Älvsborgs läns landsting bedrivs
ingen allmän hälsokontroll med mammografi.
I detta sammanhang vill jag också nämna att kli-
nisk mammografi etablerades i alla landsting och
landstingsfria kommuner under 1970-talet. Klinisk
mammografi är den gängse beteckningen för en un-
dersökning som inte ingår i ett program för hälsokon-
troll av besvärsfria kvinnor. Vid klinisk mammografi
är det oftast kvinnan själv som söker läkare på grund
av symtom eller oro.
Under år 1992 utfördes klinisk mammografi vid
61 landstingsdrivna sjukhus och vid 12 privata vårdin-
rättningar. Mellan åren 1988 och 1992 minskade
omfattningen av klinisk mammografi med 8 % till att
omfatta knappt 121 800 kvinnor. Ungefär hälften av
dessa kvinnor beräknas vara yngre eller äldre än de
kvinnor som omfattas av hälsokontrollerna. Uppgiften
är dock osäker. Till följd av begränsningar i datare-
gistreringen baseras den nämligen på mindre än hälf-
ten av den kliniska mammografiverksamhetens vo-
lym.
Den kraftiga utbyggnaden av hälsokontroller med
mammografi har under den senaste tioårsperioden lett
till att Sverige har en tätposition i världen i detta av-
seende. Det sammanlagda antalet mammografiunder-
sökningar, dvs. hälsoundersökningar och klinisk
mammografi, ökade med 55 % mellan åren 1988 och
1992. Varje år undersöks därmed ca 600 000 kvinnor.
Var femte inbjuden avstår från screening. Deltagandet
i landstingsdriven verksamhet är lägst i storstäderna,
där också privata enheter bedriver verksamhet.
Vid alla hälsokontroller av besvärsfria människor
måste det finnas starka krav på kvalitet och ständig
värdering av om effekterna av hälsokontrollerna upp-
väger nackdelarna. Därför är kvalitetssäkring av scre-
eningverksamheten av största betydelse. Socialstyrel-
sen har också successivt följt utvecklingen av mam-
mografiscreeningen. Många andra intressenter, såväl i
Sverige som i andra länder, har gjort uppfölj-
nings- och utvärderingsstudier. Vissa av dem har varit
inriktade på att väga kostnaden mot nyttoeffekten.
Även i Sverige har sådana undersökningar gjorts, t.ex.
av Spri. Däremot saknas uppgifter om vilka effekter
en nedläggning av allmän mammografiscreening
skulle få i medicinskt och ekonomiskt hänseende.
Detta kan möjligen bero på att screeningverksamheten
hittills i huvudsak varit inriktad på utbyggnad och inte
på avveckling.
Under hela den tid hälsokontroller genomförts har
frågan om effekten av mammografiscreening som
hälsoundersökningsinstrument diskuterats. Å en sidan
innebär undersökningarna en tidigarelagd diagnos och
därmed möjligheter till bot och en mer skonsam be-
handling. Å den andra innebär undersökningarna för
många kvinnor en ökad oro. När fynden är oklara
följer ett antal undersökningar och ibland kirurgiska
ingrepp för vad som sedan kan visa sig vara godartade
förändringar. Studier av den svenska mammografi-
screeningen har visat att i genomsnitt 2,9 % av de
undersökta kvinnorna numera kallas till komplette-
rande undersökning, dvs. knappt tre av hundra eller ca
23 000 kvinnor från den senast studerade scre-
eningomgången. Av dessa fick sedan ca 10 % procent,
2 300 kvinnor, diagnosen cancer. Detta kan också
uttryckas på så sätt att nio av tio närmare undersökta
kvinnor friades från misstanken om cancer.
Ändamålet med hälsokontroller med mammografi
är alltså att upptäcka bröstcancer i tidigt skede så att
behandlingen kan bli mer skonsam och framgångsrik.
Men hälsokontrollen är ingen garanti för hälsa. Hos
vissa av de undersökta kvinnorna kan tumör finnas
som inte kan påvisas. Dessa kvinnor kan felaktigt få
uppfattningen att de med visshet är utan tumör. De
och deras läkare kan därmed bli mindre uppmärk-
samma på förändringar i brösten och diagnosen av
sjukdomen därmed fördröjd. Ur medicinsk synpunkt
är detta, de s.k. falskt negativa, ett allvarligt problem
som ställer krav på fullödig information till de under-
sökta kvinnorna. Jag vill i detta sammanhang framhål-
la vikten av att alla kvinnor som upplever eller befarar
förändringar i brösten utan dröjsmål får tid hos läkare
för undersökning, dvs. även de som relativt nyligen
genomgått en hälsokontroll med mammografi.
Effekten av hälsokontroll med mammografi för
kvinnor under 50 år har inte kunnat fastställas. Den
22-23 mars 1996 kommer en internationell konferens
om det medicinska värdet av mammografi som hälso-
undersökningsinstrument att äga rum i Falun. Konfe-
rensens huvudsakliga syfte är att värdera nyttan av
sådana hälsoundersökningar för kvinnor i yngre åld-
rar. Konferensen kommer att utgöra ett av underlagen
för Socialstyrelsen i dess arbete med att se över inne-
hållet i sina allmänna råd; Mammografiscreening -
hälsokontroll för tidig upptäckt av bröstcancer (AR
1986:3), Mammografiscreening - uppföljning och
kvalitetssäkring (AR 1990:3) och Morfologisk dia-
gnostik av bröstcancer - principer och kvalitetssäk-
ring (AR 1993:3).
Frågan om mammografi som hälsoundersök-
ningsinstrument är alltså omdiskuterad. För kvinnor i
åldrarna 50-69 år har effekter i form av minskad
dödlighet påvisats, men framstegen har varit relativt
måttliga och för många kvinnor har sjukdomsförlop-
pet inte påverkats.
Om effekterna av screeningverksamhet står i rim-
lig proportion till såväl de kostnader som är förknip-
pade med sådan verksamhet som de samlade häl-
so- och sjukvårdsbehoven hos befolkningen är i första
hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen att avgö-
ra. Staten har en viktig uppgift att förse huvudmännen
med kunskapsunderlag baserat på tillsynsverksamhet,
utvärdering, forsknings- och utvecklingsarbete.
Regeringen har mot bakgrund av vad jag här an-
fört inte för avsikt att vidta några egna åtgärder. Vad
som redan pågår i Socialstyrelsens regi torde bidra till
att ge sjukvårdshuvudmännen ett så bra beslutsunder-
lag och så god vägledning som möjligt i deras strä-
vanden att med begränsade resurser erbjuda sina in-
vånare en god hälso- och sjukvård.
Avslutningsvis vill jag framhålla att Socialstyrel-
sens allmänna råd om mammografiscreening, enligt
min mening, fått gott gensvar och genomslag hos
sjukvårdshuvudmännen. Jag har därför goda för-
hoppningar att huvudmännen kommer att ta till sig ny
kunskap grundad på erfarenhet och det ytterligare
vetenskapliga underlag som kan komma att presente-
ras i omarbetade allmänna råd.