Fru talman! Jag får tacka socialministern för detta
svar och för det frågesvar som jag fick för ett par
veckor sedan.
Den 15 februari 1985 var en stor dag för Sveriges
kvinnor men också för världens kvinnor. Då presente-
rades nämligen den första riktigt bra genomförda
vetenskapliga undersökningen av värdet av tidig upp-
täckt av bröstcancer med hjälp av mammografi. Re-
sultaten ledde till att Socialstyrelsen 1986 kom med
sina allmänna råd och att landstingen därefter succes-
sivt har följt råden.
Men screeningverksamheten har inte varit okon-
troversiell. Om man ser på vilka som deltar i debatten,
finner man att det främst är män som debatterar och
ifrågasätter.
Det innebär inte att kvinnor inte försöker ta sig in i
debatten. Det antal artiklar som jag har skrivit, och
som har refuserats i dagspressen för att man inte har
plats att ta upp frågan om mammografi, är ansenligt.
Ifrågasättandet av mammografi är förvånande. Det
finns knappast någon annan befolkningsinriktad åt-
gärd som studerats så ingående som mammografi, och
resultaten har varit övertygande goda. Därför är jag
förvånad över att socialministern säger att framstegen
har varit relativt måttliga, och att sjukdomsförloppet
för många kvinnor inte påverkats.
För vad visar studierna? Jo, de senaste studierna
visar på en fyrtioprocentig minskning av dödligheten
bland kvinnor över 50 år. Staffan Cederblom, som har
analyserat siffrorna, har presenterat det så här: 18-20
kvinnor per 10 000 som deltar i regelbunden scre-
ening räddas till livet. Kostnaden för att rädda dessa
kvinnors liv uppgår till 9,4 miljoner kronor. Han har
vidare räknat ut att om man inte mammograferade,
och här är svaret på Chatrine Pålssons fråga, skulle
dessa fall i stället kosta 12,6 miljoner kronor i vård
och behandling - lidandet och det faktum att de avli-
der oräknat.
Socialministern tar också, som många andra -
framför allt män - har gjort, upp detta med den oro
som man kan känna när man går och väntar på mam-
mografisvaret. Givetvis kan man bli oroad, liksom
man kan bli det av att bli kallad till en ny undersök-
ning. Men lättnaden blir ju desto större om det visar
sig att det inte rör sig om något farligt. Den trygghet
som finns i att det upptäcks tidigt om det är något,
tycker jag bör vägas in i vågskålen till förmån för
mammografin.
Jag vill inte förneka att det kan finnas kvinnor som
får kristillstånd i det här sammanhanget, men då
måste hälso- och sjukvården ställa upp.
Jag är alltså förvånad över att det sägs vara ett
måttligt framsteg att rädda ungefär 700 kvinnor per år
från att dö i bröstcancer. Sedan vill jag instämma i
vad socialministern säger om hur viktigt det är att
kvinnor inte invaggas i falsk säkerhet. Man måste
fortsätta att undersöka sina bröst genom att känna på
dem regelbundet, och skulle man upptäcka något
oväntat mellan mammografiintervallen, bör man
kontrollera saken.