Fru talman! Jag har inget yrkande, men jag vill
ändå få några saker noterade i protokollet i denna
fråga.
I landet finns ca 240 000 enskilda skogsägare.
Medelfastigheten uppgår till ungefär 50 hektar.
Dessa 240 000 privata ägare äger hälften av landets
skogsmark.
Genom företagsköp och fusioner har massa- och
pappersindustrin samlats i ett fåtal mycket stora
koncerner som samtidigt också är stora markägare.
De äger tillsammans ca 40 % av den produktiva
skogsmarken.
De privata skogsägarna har av flera orsaker samlats
i ekonomiska föreningar. En icke oviktig sak i detta
sammanhang som jag tycker att framför allt
sågverken, som har uppvaktat flitigt, borde tänka
på är att de ekonomiska föreningarna --
skogsägarföreningarna -- ombesörjer och försäkrar
en jämn virkesström till de olika industrierna. I
dag, när industrin har minskat sina lager, är det
ännu viktigare.
Jag skulle vilja ställa en fråga både till Rolf L Nilson
och till Rolf Dahlberg: Hur hade ni tänkt er att
dessa skogägarföreningar skall kunna samla in
virke från 240 000 privata skogsägare utan att
kunna gå ut med en prislista och tala om vad ägarna
får betalt för virket? Det är ju det hela denna fråga
handlar om. Man diskriminerar de ekonomiska
föreningarna när de inte får sätta ut ett pris.
Det är meningen att en skogsägarförening skall få
sätta försäljningspriset gentemot köpande industri
om man har mindre än 25 % av den relevanta
marknaden. Så långt har regeringen backat. Men
det som räknas är att man köper virke och säljer till
tredje man! Skogägarföreningarna är ju ensam om
denna marknad och har 100 %! Modo, Stora och
SCA köper till egna industrier. De förmedlar inget
virke. De är obefintliga på denna relevanta
marknad.
De skogägarföreningar som inte samtidigt har
industrier som förmedlar virket ramlar direkt, trots
den medgivna 25-procentiga marknaden.
Skogsbolagen och sågverken har inga sådana
restriktioner för sina verksamheter.
Jag tror att det här är resultatet av en fruktansvärd
felsyn. Man har jämställt små enskilda skogsägare
med stora multinationella företag. En liten
skogsägare och ett stort multinationellt företag är
jämbördes parter. I stället borde de enskilda
skogsägarna jämföras med enskilda aktieägare som
fritt kan agera i grupper inom bolaget.
Det finns så otroligt mycket att förvånas över när
det gäller denna fråga och hur den hanteras. Jag
skulle vilja säga att många privata skogsägare av
gammal hävd och vana är centerpartister -- det vet
ni. De är storligen förvånade över att Centern nu är
med och diskriminerar företagsformen ekonomisk
förening.
Jag måste säga att man blir lika förvånad över
Vänsterpartiets ställningstagande. Man har lyckats
hamna till höger om Per Westerberg på
Näringsdepartementet. Som jag sade har
regeringen åtminstone tagit åt sig en del av kritiken
och medger därför att en prissamverkan får ske upp
till en 25-procentig andel av den relevanta
marknaden. Det avvisar Vänsterpartiet. Jag
begriper inte hur man ideologiskt skall kunna
försvara ett sådant ställningstagande. Jag hade
aldrig i min vildaste fantasi trott att partiet skulle
hamna på samma sida som de multinationella
företagen gentemot de kooperativa företagen och
deras medlemmar.
Vad som händer nu är att man överlåter till
domstolarna att dels slå fast vilken den relevanta
marknaden är, dels fälla utslagen om huruvida de
ekonomiska föreningarna bryter mot lagen.
Jag vill också säga några ord om
medlemsrörligheten. Det kanske är att överdriva
den frågan, men det finns i alla fall en teoretisk risk
för att man äventyrar en ekonomisk förenings
kapital, likviditet och förmåga att leva vidare om
det kommer en tillfällig rörelse och medlemmarna
begär ut sina andelar. Föreningen måste ju betala
ut dem på stående fot.