Fru talman! Redan när vi tog beslut om den nya
konkurrenslagen var det meningen att tillåta
jordbruket att samarbeta i primärföreningar.
Konkurrensverket kom sedan till regeringen och
pekade på att lagen inte var så utformad att man
ansåg att de undantag kunde göras som vi hade
räknat med. Det är bakgrunden till den förändring
av konkurrenslagen som nu föreslås.
De som omfattas av de nya reglerna är enskilda
lantbrukare och andra företag som bedriver
jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsverksamhet och
som samverkar i ekonomisk förening. Varför skall
då de här få ett undantag? Anledningen till det är
att det ofta är små enheter som bedriver biologisk
produktion, spridda ut över hela vårt land, och där
behovet av att samverka för att över huvud taget
kunna ta till vara de produkter de framställer är
mycket stort.
Det är naturligt att man samverkar vid lagring,
beredning, förädling, distribution osv. av de här
produkterna för att de skall kunna komma ut på
marknaden och nå konsumenterna på ett bra sätt.
Jag tror att alla partiers företrädare är eniga om att
den typen av samverkan är bra och att den i
slutledet också är bra för konsumenterna.
Det som tillåts är alltså samverkan i
primärföreningar, men det ställs också vissa krav på
föreningarna. Föreningarna får inte ha sådana
stadgar att de försvårar för medlemmarna att
utträda ur föreningen, och medlem som utträder
skall ha rätt att få det kapital vederbörande äger i
föreningen med sig vid utträdet. En medlem skall
också ha full rätt att direkt sälja sina varor till tredje
man utan att föreningen skall ha någon möjlighet
att påverka vare sig priset eller den försäljningen.
Om föreningen har en dominerande ställning som
gör att den har en marknadsandel på över 25 %,
måste den gå till Konkurrensverket och begära
särskilt tillstånd. I vissa fall kan föreningen få det
tillståndet, om köparen också är dominerande på
marknaden inom det område det gäller.
Det råder mycket stor politisk enighet om dessa
undantag. Det Rolf L Nilson tar upp är frågan om
även skogsbruket skall omfattas av undantagen.
Jag håller med Rolf L Nilson om att kriterierna för
skogsbruket är svagare än när det gäller lantbruket.
Men samtidigt skall vi komma ihåg att strukturen
ändock är densamma. Det är ofta små enheter.
87 000 skogsägare är medlemmar i
skogsägarföreningar, spridda över Sverige. Många
har relativt små skogsarealer, och det är i många fall
nödvändigt att samarbeta med grannarna för att
över huvud taget kunna ta ut virke ur skogen och få
någon rimlig ersättning för det.
Föreningsrörelsen på skogssidan är uppbyggd på
precis samma sätt som inom jordbruket, även om
det är färre föreningar, bara åtta stycken i landet.
Det här har gjort att man har ansett att även
skogsbruket bör tas in i undantagslagstiftningen. Vi
skall också komma ihåg att det är mycket vanligt att
en lantbrukare har ett mindre lantbruk och en liten
bit skog som han arbetar med parallellt.
Dessutom hör det till saken att statsmakterna har
lagt restriktioner på skogsnäringen. Vi har under
senare år antagit en miljölagstiftning som gör att
man som skogsägare inte längre kan hantera
skogen hur som helst. Det ställs alltså krav på
skogsägaren att avstå från det kanske mest
rationella skogsbruket på vissa områden.
Det här har gjort att även skogen har kommit med
i undantaget som vi nu diskuterar. Då säger Rolf L
Nilson att man bör göra en utvärdering av detta,
och det tycker vi i utskottet också. Så snart som
möjligt bör naturligtvis Konkurrensverket
undersöka om dessa undantag på något vis kommer
att störa marknaden märkbart. I så fall får vi göra
justeringar då.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.