Herr talman! För ungefär två veckor sedan var vi
några stycken från Riksdagens Handikappforum som
gick en mycket intressant vandring på Historiska
museet. Jag rekommenderar talmannen, och om det är
några andra som lyssnar, att besöka Historiska museet
och gå denna utställning. Det tar tre kvart, och man
går i fullkomligt becksvart mörker.
Utställningen heter Dialog i mörkret. Den var från
början inte avsedd att vara en utställning för funk-
tionshindrade, utan det var ett sätt att åskådliggöra en
miljö utan att man ser någonting. I vanliga fall tittar
man på konsten på en utställning. Här fick vi känna
på den. Det blev ganska påtagligt.
Jag känner mig väldigt hemmastadd i den mossiga
miljön, att ha spån och mjuk mark under fötterna. Jag
kunde mycket väl tala om vad det var för träd utan att
se dem genom att i stället känna på barken, barren
och löven. Det som blev riktigt komplicerat var ett
trottoarkafé. Jag fick parasoller rakt i ansiktet, och det
stod stolar och bord med spretiga ben överallt som
det inte gick att värja sig för. Trafikbullret överrösta-
de allt så att det inte gick att lokalisera sig.
Det som ni kommer att märka när ni går på ut-
ställningen - för jag förutsätter att jag målar upp detta
så intressant för er att ni verkligen kommer att besöka
utställningen - är att man tar till vara de andra sinnen
man har. Det var oerhört intressant att se hur det går
att orientera sig med hjälp av ljud och lukter. Vi fick
t.ex. åka båt. Jag ska inte säga mer än att jag verkli-
gen rekommenderar utställningen, herr talman.
Utställningen pågår till den 31 mars på Historiska
museet.
Vi var där med Synskadades Riksförbund. Det var
väldigt intressant. Det som skilde oss åt efter det att
vi kom ut från tre kvart i becksvart mörker var att vi
kunde öppna korpgluggarna och se var vi satte fötter-
na, och våra synskadade vänner fick fortsätta att ta sig
fram med hjälp av käppar.
Det har varit intressant att delta i socialutskottets
behandling av handikappolitiken. Jag tycker nog,
trots allt, att det går framåt en hel del. I bostadsut-
skottet, där jag i vanliga fall har min tjänstgöring, har
jag varit med om att ta fram åtgärder för tillgänglig-
heten för funktionshindrade i offentliga lokaler och
på allmänna platser.
I det här sammanhanget, handikappolitiken, har vi
reservationer som bl.a. handlar om jämlikhet mellan
funktionshindrade män och kvinnor och funktions-
hindrades delaktighet, som Kerstin Heinemann så fint
beskrev förut. Vi ställer också upp på den reservatio-
nen. Vi har en reservation om brukarrevision. Vidare
har vi en reservation om hund som hjälpmedel inte
bara för synskadade utan även för andra funktions-
hindrade. Vi har en reservation om daglig verksam-
het, där vi har en lösning på det som andra ser som
problem. Vi har en reservation om funktionshindrade
kvinnors utsatthet och en reservation om stöd till
föräldrar med funktionshindrade barn. De problemen
tog Ester upp.
Jag tänkte ägna mig åt vår partimotion om jäm-
ställdhet och socialförsäkringen. Det gäller kvinnor
med funktionshinder.
Kommittén Välfärdsbokslut har konstaterat att det
finns tydliga könsskillnader mellan funktionshindrade
män och kvinnor. Kvinnor har i högre grad ekono-
miska problem än män. Kvinnor får också mindre
stöd och hjälp.
Antalet personer med handikappersättning har
ökat mellan åren 1990 och 1998 från 49 000 personer
till ungefär 56 000. Resultatet från äldre studier från
1987 visar dock på att män med liknande behov fick
högre handikappersättning än kvinnor. Sedan 1998
finns det ett särskilt bilstöd för personer med varak-
tigt funktionshinder. Det har visat sig att fler män än
kvinnor uppbär det stödet. Om det beror på att fler
män än kvinnor kör bil, att fler män än kvinnor söker
bilstöd eller att fler män än kvinnor beviljas bilstöd är
svårt att avgöra. Vi tycker att det är viktigt att kart-
lägga ojämlikheterna, fördjupa insikterna i frågorna
och att åtgärdsprogram vidtas som ska minska skill-
naderna mellan kvinnor och män.
Jag sade att vi hade ett förslag som kan ses som en
lösning på en del av problemen för människor som
inte kan få anställning på Samhall. Nu under den
plenifria veckan kommer jag att få besök av Samhall.
Då ska jag ta upp bl.a. denna fråga. Det är en möjlig-
het som Barbro Feltzing beskriver i en motion, näm-
ligen sociala arbetskooperativ. Det är en viktig metod
i en rehabiliteringsprocess.
Flera människor uppbär sjukbidrag, och någon lön
utgår inte. Många arbetar deltid. Enligt socialtjänstla-
gen är kommunerna ålagda att ansvara för menings-
full sysselsättning för funktionshindrade, men lagen
tolkas olika. För att stimulera kommunerna att ut-
veckla denna verksamhet bör därför ett statligt koope-
ratörsbidrag utgå efter hur många som arbetar i
kooperativet. Medlemmarna skulle kunna få lön för
sitt arbete, vilket skulle betyda mycket pedagogiskt
och stärka självkänslan hos medlemmarna.
Jag har tagit upp några av de reservationer vi har.
Jag ställer mig naturligtvis bakom alla reservationer,
men jag yrkar bifall bara till reservation 3 under
punkt 3.