Herr talman! Jaha, nu står vi här igen - med, som
vi tycker, samma yrkanden, samma reservationer och
samma motioner. Det kan verka obegåvat. Eller vad
kan det bero på? Vi har stiftat massor med lagar i den
här riksdagen. Men som det har sagts här i kväll fun-
gerar det ju inte alltid så i verkligheten som vi skulle
önska och som vi avser att effekten ska vara av de
lagar vi stiftar.
Den första lagen om tillgänglighet i kollektivtrafi-
ken för funktionshindrade kom redan 1979. Men
effekten har inte varit särskilt synbar. Det som skett
har kommit till dels på grund av de funktionshindrade
själva, dels på grund av den tekniska utvecklingen.
Man har vissa synpunkter på hur ett modernt fordon
ska se ut. Fordonstillverkarna själva har också upp-
täckt att fordon kan vara bekväma för alla, och man
vill ju vara kundtillvänd. Man vill ha kunder så att
man tjänar pengar, och det är väl meningen.
Precis som vi har hört här tidigare är vi egentligen
ganska överens. Ändå är det rätt många motionsyr-
kanden. Det beror på att vi ser på verkligheten och
inte tycker att det fungerar bra. På de flesta yrkanden
svarar utskottet bra, tycker jag. Och faktiskt rör sig
verkligheten lite här och var. Det redovisas i betän-
kandet.
Som Vänsterpartiet här har framfört har även
Kristdemokraterna t.ex. motionerat om en manual för
brukarrevision för att kvaliteten ska kunna granskas
ur ett brukarperspektiv i olika delar av landet. Här är
saker på gång; det har vi kunnat konstatera vid bered-
ningen i utskottet. Vi delar alltså reservation nr 9
tillsammans med Vänsterpartiet.
Sedan har vi återigen motionerat om rätt till tolk-
ning för funktionshindrade. Då tänker man ju mest på
döva, men också människor med andra kommunika-
tionshinder kan behöva tolkning. Lagändring kan
behövas. Utskottet konstaterar i huvudsak att statsbi-
draget till dövtolkning är snedfördelat. Det är nu
fördelat per invånare, medan de tolkningsbehövande,
i alla fall de hörselskadade, av olika skäl inte är jämnt
fördelade i befolkningen. Detta ger man nu regering-
en i uppdrag att se över, och det tycker vi är bra.
Något rör det sig alltså, men detta skulle behöva ske
något mer skyndsamt, tycker vi.
Man hänvisar till att riksdagen för ett år sedan
gjorde ett tillkännagivande till regeringen om rätten
att kunna använda teckenspråk. Men det gäller som
sagt inte bara teckenspråk. Det går långsamt men
dock framåt. Här har vi en reservation, nr 15. Rubri-
ken är Rätt till teckenspråkstolk, men egentligen har
vi formulerat det som att det gäller andra funktions-
hinder också. Det är dock detta som ligger längst
fram. Det finns ju också en lagstiftning om att man
har rätt till detta, och därför tycker jag att det är be-
svärande att det inte fungerar som det ska.
Habiliteringen har berörts. Det är självklart att den
ska fungera, men gör den det? Vi har ju föreskrifter,
och vi har landsting som ska sköta detta. Både habi-
litering och rehabilitering är bitvis dåligt tillgängliga.
För vissa åkommor är det svårt att få tillgång till
rehabilitering. Den är också ganska arbetsinriktad, så
den som behöver rehabilitering mest för att helt en-
kelt må så bra som möjligt i sin åkomma har sämre
möjligheter att komma till. Detta tar vi upp i reserva-
tion 16.
Utskottet hänvisar till att det ska vara en samman-
hållen rehabilitering, och man redogör för pågående
arbete. Men det fungerar inte bra. Vi har i dagarna
fått brev från parkinsonpatienter som inte tycker att
de får den rehabilitering de behöver. Många av dem
är i arbetsför ålder, men de flesta är inte det.
Kristdemokraterna har också åter motionerat om
en utredning om effekten av stöd enligt LSS och
socialtjänstlagen. Där tycker jag att utskottet svarar
dåligt eller inte alls. Man tycker inte att man ser något
behov av en sådan. Men senast i helgen var jag i
kontakt med föräldrar som tyckte att detta fungerade
väldigt dåligt. De kastades mellan de här två olika
sakerna, dvs. LSS och socialtjänstlagen. Det blir dyrt
för dem, och de visste inte riktigt vad de kunde räkna
med eller kräva. Det fungerar inte så bra som vi tror
när vi läser våra papper, lagar och bestämmelser.
Alltså behöver man alltså se över det. Även om detta
har vi en reservation.
Särskilt kommer detta till synes när det gäller för-
äldrar till funktionshindrade barn. Detta har jag tagit
upp förut. De har en väldigt arbetsam situation. De -
och ni får säga vad ni vill i jämställdhetsfrågor, men
oftast är det mammorna - är väldigt uttröttade och har
en utbredd ohälsa. Ofta möts de av oförståelse från
t.ex. försäkringskassan för sin totala arbetssituation.
Därför vill vi att de ska få mera stöd och att detta ska
uppmärksammas mer.
Detta tar vi upp i reservation 25, som jag vill yrka
bifall till. Föräldrar ska, förutom att sköta den dagliga
vården och tillsynen, samordna och sköta kontakterna
med alla offentliga organ och andra som finns med
runt familjen till det funktionshindrade barnet. Det
kan handla om sjuk- och tandvård, försäkringskassa,
barnomsorg och skola, LSS-handläggare, hjälpme-
delsdistributör, kontaktfamiljer, korttidshem m.m.
Rehabiliteringen av sjukskrivna föräldrar fungerar
inte eftersom det är situationen kring barnet som är
den egentliga orsaken, och den blir ju inte avhjälpt av
att man försöker rehabilitera föräldrarna. Givetvis kan
man se till att de får tillfälle till motion och rekrea-
tion, men orsaken finns ju kvar.
När det gäller reservation 23 blev det en lapsus.
Där skulle vi ha varit med. Det gäller funktionshind-
rade kvinnor som utsätts för våld. Den reservationen
brukar vara med, och vi brukar också vara med på
den.
Som sagt: Verkligheten är sådan att motioner, yr-
kanden och reservationer återkommer. Nu får vi se
som vi kan förbättra detta det kommande året så att vi
slipper upprepa det igen.