Fru talman! Jag kan hålla med om att det finns tendenser till fiffel och fusk. Man skapade nya köer och sådana saker. Men så fort vi har fått kännedom om något sådant har vi täppt till hålen. Det ska inte vara på det här sättet, utan man ska räkna alla som väntar.
Jag tänker på så kallad självvald väntan. Vårdgivaren har kanske sagt: Visst kan du väl vänta till i september när doktor Karlsson är ledig. Så ska det naturligtvis inte vara.
Jag tycker att det finns skäl att se över hur vi ytterligare kan skärpa reglerna för att man ska få ta del av kömiljarden. Det har vi också gjort under resans gång. Från början var det inom tre månader. Nu får man också pengar när man uppfyller det här inom två månader. Detta gör vi för att hela tiden korta köerna och korta väntetiderna och göra vården ännu mer tillgänglig.
Jag tycker att det finns skäl att fundera över om man också ska ta med tiden för diagnostisering. Det handlar alltså om att komma till en magnetröntgen och få andra prover tagna, gjorda och analyserade. Detta ligger liksom utanför det hela i dag.
Visst finns det sådana skäl. Men det förtar inte det stora värde som vi har fått med den här kömiljarden, nämligen att vården är mycket mer tillgänglig i dag och att köerna är mycket kortare.
När Socialdemokraterna styrde pumpade man in miljard efter miljard till dem som hade långa köer och långa väntetider. Men det hände ingenting, för kravet för att få pengar var att man hade väntetider. Nu har vi gjort precis tvärtom. För att få pengar måste du minska köerna, och det ger en jätteeffekt.
Det jag funderar på och som jag också frågade om i mitt anförande i talarstolen gäller det vårdkontrakt som Socialdemokraterna lanserar här. Det ska bygga på att man kommer överens. Vad händer om man inte gör det, om man inte vill vänta ett halvår på en operation och om man inte vill ha den vårdgivare som landstinget pekar ut? Vem har makten i slutändan? Är det vårdgivaren, eller är det den enskilda patienten?