Herr talman! Jag tycker att det är ganska uppenbart att uppgörelsen om kärnkraften var priset som Maud Olofsson fick betala för att sitta i regeringen, och hon var uppenbarligen beredd att betala det.
När det gäller att det varken blir direkta eller indirekta subventioner till kärnkraften ger faktiskt Maud Olofsson ett svar här och hänvisar till att Jan Björklund har sagt att 70 miljoner av svenska forskningspengar direkt till kärnkraftsforskning i Frankrike inte är en subvention. Jag förstår att ditt näringsdepartement svarar på frågan: Vi håller på att utreda frågan om vad som är subvention eller inte. Men uppenbarligen hänvisar Maud Olofsson till Jan Björklund, som får definiera att 70 miljoner i forskningspengar direkt till kärnkraft inte är en subvention. Det öppnar för frågan om vad som är direkta och indirekta subventioner till kärnkraft.
Kärnkraften är för mig en mycket moralisk fråga. Uranbrytning, kärnbränsle och kärnavfall är något av det mest riskfyllda man kan syssla med. Inte minst erfarenheterna från Japan och Fukushima säger oss det. Vi har rapporter om Vattenfalls gruva, Rössinggruvan i Namibia. Befolkningen där rapporterar om mångåriga folkhälsoproblem, cancer och så vidare, efter urbanbrytning - uran som har tagits upp för att vi ska ha vår kärnkraft. Vi har kärnavfallet, och efter 30 års forskning kan vi ändå inte svara på frågan om vi faktiskt kommer att klara av att förvara det radioaktiva avfallet i hundra tusen år, som inkluderar en ny istid. Det är mycket moraliska frågor. Vi dumpar avfallet på kommande generationer och låter andra ta upp uranet för oss.
Jag är mycket glad över att jag tillhör ett parti som har sagt att vi tänker fasa ut vårt beroende av kärnkraft, för det är en ohållbar energikälla av många olika skäl. Och vi tänker göra det på ett klokt sätt så att vi tryggar jobb och välfärd i det här landet.