Herr talman! Jag hade tänkt avstå från det sista inlägget, men det är lite svårt att avstå när man debatterar med Maud Olofsson, måste jag säga.
När det gäller strategin kan Maud Olofsson inte garantera ett enda dugg med den politik som hon driver, därför att vi vet inte hur lång tid de kärnkraftverk som vi har i dag kommer att hålla. Och man tar inte fram någon plan för hur avvecklingen ska gå till, för då skulle Folkpartiet säga bestämt nej.
En annan sak som är intressant är att man heller inte vet om det finns någon som vill bygga några nya kärnkraftverk. Man säger att man kan tänka sig det, men det är väldigt dyrt. Och vi är ju helt överens i den här kammaren, oaktat vad vi tycker i kärnkraftsfrågan, om att staten i alla fall inte ska bidra med finansiering, och det är väl bra. Men därför vet vi inte om det blir några nya kärnkraftverk. Observera att det finns två kärnkraftverk som har byggts under senare år i Europa, inget i USA och ett tiotal i Asien! Och det lär väl bli stopp för utbyggnaden även i Asien, för efter att det har inträffat en olycka har man ju alltid slutat att bygga ut.
Att strategin för avveckling skulle vara säker med Maud Olofsson vid rodret är nog inte riktigt med sanningen överensstämmande. Maud Olofsson vet lika lite om vad som kommer att hända med svensk kärnkraft som jag eller någon annan gör, så det gäller nog att fundera över, och kanske ge våra myndigheter i uppdrag att fundera över, på vilket sätt och i vilken takt man ska fasa ut kärnkraften ur svenskt energisystem. Det är en viktig uppgift som vi måste ta oss an.
Jag är övertygad om att Maud Olofsson och jag har exakt samma uppfattning här, men det kan inte Maud Olofsson erkänna här från talarstolen.