Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att
denna fråga har kommit upp igen i Sten Anderssons
interpellation. I sitt svar säger justitieministern att det
inte finns skäl att motverka ett ansvarsfullt användan-
de av pyrotekniska varor men att det finns skäl att
begränsa okynnessmällandet.
Låt mig slå fast att det som jag ser som det stora
bekymret är den ohämmade användningen av smälla-
re. Det traditionella nyårsfirandet med fyrverkeripjä-
ser måste vi även fortsättningsvis kunna unna oss -
dock kanske med vissa inskränkningar. Jag är sanner-
ligen inte anhängare av förbud. Men i detta fallet är
jag rädd för att det kan bli nödvändigt med inskränk-
ningar i rätten att sälja och inhandla smällare.
Enligt min mening har vi under en lång rad år sett
hur det s.k. okynnessmällandet ökat i såväl intensitet
som utdraget i tiden. Det handlar om minst en 14-
dagarsperiod kring nyår då människor och djur utsätts
för ren terror - kanske med mer adekvata termer mil-
jöstörande verksamhet. Dessutom är det fråga om
direkt livshotande verksamhet för såväl den som ut-
övar verksamheten som för omgivningen. Personska-
dor med bortsprängda fingrar, förstörda ögon och
öron inträffar varje år - och ibland dödsfall. Även
stora materiella skador på brevlådor, sopkärl osv. är
vanliga. De lagrum som justitieministern hänvisar till
är helt uppenbart inte tillräckliga för att komma till
rätta med problemen.
När det gäller lagen om brandfarliga och explosi-
va varor utövas den centrala tillsynen och efterlevna-
den av lagen av Sprängämnesinspektionen. Inspektio-
nen är den myndighet som skall godkänna pyroteknis-
ka artiklar. I anvisningen sägs att funktionssäkerheten
skall vara godtagbar - observera: godtagbar. Detta
innebär i praktiken att ett par procent av artiklarna får
innehålla felaktigheter. Den som drabbas av denna
felprocent kan råka mycket illa ut, vilket har inträffat.
Här är en skärpning naturligtvis helt nödvändig. Den
som köper en pjäs måste kunna lita på att den rätt
hanterad inte innebär livsfara.
Det andra lagrummet, ordningsstadgan, är i dag
alldeles för vagt utformad. Tillstånd för användning
krävs endast om användningen innebär risk för skada
eller beaktansvärd olägenhet för person eller egen-
dom. Det är en uppluckring av tidigare skrivning i
gamla ordningsstadgan, där det hette att inom stads-
planelagt område må sprängning, fyrverkeri och
skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av
polismyndighet.
Att det är svårare för polisen att ingripa med stöd
av dagens ordningslag verifieras bl.a. av polisen i
Helsingborg. Självfallet söker heller knappast någon
tillstånd med stöd av den lagen så som den är utfor-
mad.
Kommunernas möjligheter att utfärda lokala före-
skrifter om tillståndskrav eller förbud inom visst be-
gränsat område har visat sig vara ett slag i luften.
Sådant förbud beträffande vissa områden utfärdades i
Landskrona 1994, men har inte haft någon effekt.
Det är i praktiken omöjligt att kontrollera efter-
levnaden, inte minst efter de neddragningar som har
skett inom polisen de senaste åren. I några skånska
kommuner, t.ex. Helsingborg och Skurup, har de i
stället utfärdat förbud för större delen av kommuner-
na. De har fått backning av länsstyrelsen, som har
undanröjt besluten.
Justitieministern säger i sitt svar att lagstiftningen
måste tillfredsställande reglera användningen av
smällare och fyrverkerier. Om det visar sig att så inte
är fallet måste lagstiftningen ändras. Jag pekar här på
att vi måste göra så.