Fru talman! Sten Andersson har frågat vilka åtgär-
der jag är beredd att föreslå i syfte att minimera okyn-
nessmällandet. Jag har förra året besvarat en interpel-
lation från Sten Andersson i motsvarande ämne.
Min inställning är fortfarande att det inte finns
skäl att motverka ett ansvarsfullt användande av pyro-
tekniska varor. Jag håller däremot med Sten Anders-
son om att det kan finnas skäl att begränsa det s.k.
okynnessmällandet.
Av mitt interpellationssvar förra året framgår att
försäljningen och användningen av pyrotekniska varor
är utförligt reglerad genom bestämmelser dels i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, dels
i ordningslagen (1993:1617). Bestämmelserna innebär
bl.a. att pyrotekniska varor skall godkännas innan de
får säljas till allmänheten, att det finns åldersgränser
för att inneha eller förvärva sådana varor samt att det
krävs tillstånd av polismyndigheten för att använda
pyrotekniska varor om användningen med hänsyn till
tidpunkten, platsens belägenhet och övriga omstän-
digheter innebär risk för skada på eller någon beak-
tansvärd olägenhet för person eller egendom. Rege-
ringen har med stöd av ordningslagen bemyndigat
kommunerna att meddela de ytterligare föreskrifter
som behövs för att förhindra att människors hälsa
eller egendom skadas till följd av användningen av
pyrotekniska varor. En kommun kan således i lokala
föreskrifter införa krav på tillstånd för eller förbud
mot användningen av smällare och raketer inom ett
visst begränsat område eller beträffande varor av visst
slag.
Som Sten Andersson antyder är det viktigt att de
regler som finns också efterlevs. Lagstiftningen måste
tillfredsställande reglera användningen av smällare
och fyrverkerier. Om det visar sig att så inte är fallet
måste lagstiftningen ändras. Frågan är emellertid inte
okomplicerad, och den berör flera departement. En
arbetsgrupp inom Regeringskansliet har därför bildats
för att se över frågan. Det är ännu för tidigt att säga
vad det arbetet kommer att resultera i.