Herr talman! Nu är vi inne på justitieutskottets tredje ärende för i dag, våldsbrott och brottsoffer.
Brottsutvecklingen går åt fel håll i år liksom de flesta andra år. Med några få undantag har de allra flesta brottstyper som finns upptagna i brottsbalken ökat vad gäller anmälningar under 2009. Vad gäller våldsbrott, som detta betänkande behandlar, anmäldes 111 300 våldsbrott, vilket är en ökning med 3 procent. Det säger inte så mycket annat än att det är ett antal fler anmälningar. Vi vet väldigt lite om hur våldsbrottsligheten egentligen ser ut eftersom mörkertalen för vissa våldsbrott är stora medan de för andra våldsbrott är mycket exakta. Det visar emellertid på utvecklingen.
Jag har särskilt noterat att anmälda våldsbrott gällande små barn förra året ökade med 15 procent, men det krävs en noggrann analys av vad den uppgiften signalerar. Är det en faktisk ökning av barnmisshandel eller tyder det på att fler runt barnen tar sitt ansvar och anmäler när de misstänker att ett barn kan fara illa? Eller finns det andra förklaringar?
Brottslighetens omfattning i ett samhälle har i mångt och mycket sin förklaring i hur samhället förmår sörja för människors behov av utbildning, vård och omsorg i olika faser i livet. Stora klyftor som leder till sociala problem som arbetslöshet och bristande hälsa leder till konsekvenser också på det kriminalpolitiska området. Barn som växer upp i familjer där vuxna drabbas av arbetslöshet, olycka eller sjukdom drabbas naturligtvis också om inte samhället anstränger sig för att utjämna skillnader i livsvillkoren.
De senaste tio årens satsningar på rättsväsendet har varit nödvändiga för att bekämpa brottsligheten och öka tryggheten. Rättsväsendets budget har ökat med drygt 14 miljarder. Vi ser det som positivt med bland annat fler poliser. Det finns emellertid anledning att tillägga att sambanden för ett samhälles brottsutveckling är betydligt mer komplicerade än om det finns 19 000, 20 000 eller 21 000 poliser. Det gäller för den delen även strafftidens längd för dem som begått brott.
Det är självfallet en rad samverkande faktorer som spelar roll, både på det övergripande och på det individuella planet, för om människor begår brott, vilka brott som begås, om man är brottsaktiv under en längre tid eller begår brott någon enstaka gång.
Det vill vi ha sagt så att inte någon förleds tro att vi socialdemokrater menar att brottsutvecklingen bäst hanteras allena med fler poliser. Så ser vi inte på det.
Sverige ska vara ett land som håller ihop där de sociala och regionala klyftorna minskar, sade statsminister Reinfeldt i regeringsförklaringen 2006. Vad vi ser efter snart fyra år med alliansen är raka motsatsen.
Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har råd med ett välfärdssystem av världsklass. Ändå har regeringen valt att försämra trygghetssystemen så att otryggheten ökar.
Enligt Försäkringskassan kommer 54 000 sjukskrivna att utförsäkras från försäkringen under 2010. Det ökar otryggheten.
Den förstörda a-kassan är nu på så låg nivå att det får sägas vara ett undantag om någon får mer än hälften av sin inkomstförlust vid arbetslöshet täckt från försäkringen. Det ökar otryggheten.
Nu kommer rapporter om att tvångsförsäljning av familjers hus och bostadsrätter fram till nu har fördubblats. Bakom siffrorna finns familjer, ofta med hemmaboende barn som nu tvingas flytta och byta skola. Det ökar otryggheten.
År 2010 kan vi räkna med att över 200 000 barn och ungdomar lever i relativ fattigdom i Sverige. Allra värst är det för barn och unga med ensamstående föräldrar där nu vart fjärde barn lever i fattigdom. Det är de högsta siffrorna i modern tid. Det ökar otryggheten.
Ungdomsarbetslösheten slår rekord. Var fjärde ungdom är arbetslös. Sverige hör till de länder i EU som har högst ungdomsarbetslöshet. Sammantaget är arbetslösheten uppe i närmare 9 procent. Det ökar otryggheten.
Alkoholkonsumtionen har under ett flertal år stigit rejält i Sverige. Det ökar otryggheten.
Jag studsade till när jag läste på riksdagens interna hemsida Helgonät att vi nu borde samlas och ge överblivna sovsäckar till de hemlösa i Stockholm. Här förs en politik där människor verkligen hamnar utanför, och den kristna gruppen i Sveriges riksdag uppmanar oss till att samla in sovsäckar.
Det är inte bara jag som har reagerat. Det är också många andra runt om som har gjort det. Här i min hand har jag till exempel en artikel från Expressen där Rolf Nilsson som är ordförande i föreningen Stockholms hemlösa säger att detta är kränkande. Jag säger samma sak.
Det är naturligtvis inte fel att i praktiken visa solidaritet. Det är inte vad jag säger. Det jag säger är att från Sveriges riksdag där vi kan fatta beslut som gör verklig skillnad för människor fattas inte de besluten. Här fattas helt andra beslut. De gör skillnad, men i fel riktning. Otryggheten ökar.
Så fort den borgerliga regeringen behöver stå till svars för de försämringar som gjorts för enskilda människor svarar man unisont: Det är finanskrisens fel. Men allt kan inte skyllas på den globala finanskrisen. Vi erkänner den. Men man kan inte skylla politiska beslut i Sveriges riksdag som är fattade långt innan finanskrisen ens en gång fanns på finanskrisen.
Jag har i väldigt färskt minne hur alliansens ledamöter här i kammaren applåderade när försämringarna i sjukförsäkringen beslutades. Det gick kalla kårar på fleras ryggar än på min, kan jag lova.
När otryggheten och klyftorna mellan människor ökar då ökar också brottsligheten. Det är ett känt sammanhang, och det är väl få som skulle opponera sig mot en sådan beskrivning.
Med det sagt finns det anledning att befara att vi kommer att se en icke önskvärd brottsutveckling om inte politiken läggs om för minskade klyftor, ökad rättvisa och ökat trygghet. Vinner vi valet i det rödgröna gänget i höst kommer vi att se till att en sådan politik förs.
Herr talman! Jag hade tänkt att tala om stalkning. Men jag besparar oss det, eftersom vi redan har klarat av det i den tidigare debatten. Jag ställer mig bakom våra tre reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 2.
Den handlar om att det borde ges ett uppdrag till Nationellt centrum för kvinnofrid att ta fram en handbok, ett handlingsprogram, en nationell plan för omhändertagande av barn som har utsatts för sexuella övergrepp.
Majoriteten avstyrker vår motion med hänvisning till de nationella riktlinjerna för samverkan kring barn som misstänks ha varit utsatta för brott. För tydlighets skull vill jag säga att förutsättningarna för att barns rättigheter bättre kan komma att tillgodoses ökar om de framtagna riktlinjerna följd. Det är jättebra.
Men jag vill också ha sagt att Rikspolisstyrelsen och arbetsgruppen särskilt lyfte fram precis samma fråga som vi i vår motion. Det handlar om särskilda rutiner för den medicinska undersökningen av barn som brottsoffer måste utvecklas.
Man pekar på att det arbetet kvarstår. Det är inte gjort ännu. Det är ingen som har fått uppdraget att göra det, såvitt jag kan läsa ut. Vi har pekat på att Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, skulle kunna få uppdraget. För oss är det inte viktigt vem som gör det. För oss är det bara väldigt viktigt att det nu kommer till stånd och verkligen görs.
I detta anförande instämde Christer Adelsbo. Margareta Persson, Kerstin Haglö och Meeri Wasberg (alla s) samt Mehmet Kaplan (mp).