Herr talman! Inom EU har det under de senaste tio åren pågått ett omfattande arbete med att stegvis gå mot en övergripande europeisk avtalsrätt. Denna gemensamma europeiska avtalsrätt kan man ha många synpunkter på, men nu har arbetet kommit så långt att kommissionen har presenterat ett förslag till en förordning om en gemensam europeisk köplag. Riksdagen har att ta ställning till om förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen.
Subsidiaritetsprövningen ska inte avse förslaget i sak utan i stället ge svar på frågan om det som föreslås inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Om det är så strider förslaget inte mot subsidiaritetsprincipen. För att kunna svara på frågan om förslaget bör genomföras på unionsnivå måste man se till förslagets övergripande syfte.
Herr talman! Enligt kommissionen är det övergripande syftet med förslaget att förbättra villkoren för etablerandet av den inre marknaden och dess funktionssätt genom att erbjuda en frivillig och enhetlig uppsättning av avtalsrättsliga regler. Förslaget har enligt kommissionen en klart gränsöverskridande dimension och kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna inom ramen för deras nationella system. Kommissionen menar att många hinder för den inre marknaden beror på olikheter i medlemsstaternas nationella avtalsrätt.
Om medlemsstaterna skulle vidta åtgärder nationellt skulle man inte heller kunna undanröja de extra transaktionskostnader och den rättsliga komplexitet som näringsidkare drabbas av i den gränsöverskridande handeln, eftersom det ändå skulle kvarstå skillnader mellan de nationella avtalsrättsliga systemen.
Kommissionen påpekar att syftet med förslaget är att bidra till en väl fungerande inre marknad. Bland annat framhåller man att för näringsidkare innebär olikheterna komplexitet och kostnader, speciellt vid export av varor och tjänster till flera andra EU-länder. Olikheterna sägs också göra det svårare för konsumenter att handla i andra länder än det egna. Detta är enligt kommissionen särskilt påtagligt vid köp på internet.
Sammantaget framförs ytterligare argument från kommissionens sida för att denna ordning är lämplig just för att stärka den inre marknadens funktion. Det viktiga i sammanhanget är att den föreslagna förordningen om en gemensam europeisk köplag inte kommer att vara tvingande. Det har nämligen tidigare varit en ståndpunkt från svensk sida. Vi har inte önskat något sådant. Det blir alltså en möjlighet för parter i en gränsöverskridande transaktion att komma överens om att tillämpa den föreslagna gemensamma europeiska köplagen.
Också regeringen anför ett antal invändningar, precis som vi har hört från oppositionen tidigare. Det är klart att man kan ha en mängd olika invändningar, framför allt på saklig grund, mot detta förslag. Konsekvensen av det är att regeringen i dagsläget inte kan ställa sig bakom förslaget i sak. Det har dock egentligen inte med själva subsidiaritetsprövningen att göra. Regeringen sammanfattar med att förslagets syfte och inriktning ändå är av gränsöverskridande karaktär, och dess målsättningar bedöms inte kunna uppnås genom reglering av medlemsstaterna var för sig.
Det finns också en särskild notering om att artikel 8 i den föreslagna förordningen innebär att den gemensamma europeiska köplagen redan i ett tidigt skede också får företräde inte bara framför nationell rätt utan också i FN-konventionen om internationella köp, om parterna har valt att tillämpa den gemensamma europeiska köplagen. Det kan ifrågasättas om denna lösning är förenlig med proportionalitetsprincipen, men den frågan får avgöras vid ett senare tillfälle.
Herr talman! Det övergripande målet med förslaget i förordningen är att förbättra den inre marknadens funktion genom att underlätta den gränsöverskridande handeln. Man kan naturligtvis i vidare mening ifrågasätta om problemen är tillräckligt stora i dag. Trots det kan olikheter i medlemsstaternas nationella lagstiftning på de aktuella områdena bidra till de hinder som ändå finns. Olikheterna kan föra med sig att näringsidkare får anpassa sina avtalsvillkor till utländsk lagstiftning, vilket kan leda till extra kostnader. Det är också svårt att se att medlemsstaterna utan EU-åtgärder skulle kunna samordna sina nationella lagstiftningar på ett sätt som undanröjer de hinder som finns.
När det gäller risken för parallella system kan jag bara framhålla att det finns en mängd olika standardavtal som ser olika ut. Det finns olika branschavtal. Det är också så att de internationella privaträttsliga lagrådsregler som finns kan leda till väldigt olika resultat i fråga om vilka regler som faktiskt ska tillämpas. Det innebär att det i vart fall finns en valmöjlighet när det gäller en enhetlig lagstiftning som reglerar ett ganska begränsat antal fall som alltså gäller försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll och vissa därtill anknutna tjänster. En tillämpning av förordningen kräver dessutom att parterna avtalat det, som jag har nämnt flera gånger. Det ska också följa en särskild form.
Sammantaget innebär förslagets syfte en ambition att lösa de gränsöverskridande problemen. Målsättningarna kan knappast uppnås genom en reglering av medlemsstaterna var för sig. Så öppen måste man vara när man gör den här prövningen. Därför blir bedömningen att kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag inte kan anses strida mot subsidiaritetsprincipen. Det finns därför inte heller anledning att avge något motiverat yttrande.
Herr talman! Jag yrkar att riksdagen ska besluta att lägga utlåtandet till handlingarna.