Herr talman! Jag tackar utrikesministern för sva-
ret. I svaret sägs att fredsprocessen mellan Israel och
palestinierna sedan ett år saknar påtagliga framsteg.
Det är så sant. Man kan nog gå ett steg längre och
säga att fredens fiender nu håller på att segra. Den
nuvarande regeringen i Israel bär ett tungt ansvar för
den utvecklingen.
Jag vill också passa på och uttrycka min upp-
skattning av Pierre Schoris insatser under veckan
genom undertecknandet av avtalet om fortsatt bistånd
till den palestinska befolkningen och olika MR-
projekt i området.
Den israeliska bosättningspolitiken är folkrätts-
stridig. För många av oss som arbetat med fredspro-
cessen är den en nästan outhärdligt provokativ politik.
Men denna politik måste också ses i ljuset av alla de
åtgärder Israel vidtar i strid med folkrätten och de
internationella konventioner som Israel tillträtt. Det
handlar ju inte bara om att beslagta landområden utan
också om att riva hus och dra in identitetshandlingar.
Man för resonemang om s.k. demografisk balans för
att hålla nere antalet palestinier, man genomför kol-
lektiva bestraffningar och skär av försörjningsmöjlig-
heter. Man använder t.o.m. tortyr vid förhör. Israel
torde vara det enda land som på senare tid lagt fram
ett förslag som skulle kunna ge rätt till tortyr.
Det här är enligt min mening ett lagvrängeri som
Israels regim inte borde tillåta sig som ledare för en
rättsstat.
När det gäller den nu aktuella frågan om ekono-
miska sanktioner mot produkter från de illegala bo-
sättningarna säger utrikesministern, under åberopande
av handelsavtalet mellan EU och Israel, att varor från
bosättningarna inte kan införas i EU. Men det går inte
att skilja produkter från det här området åt. Visserli-
gen finns fredsrörelsens lista på produkter. Men de
allra flesta konsumenter i EU har inte tillgång till den
här listan, och EU:s gränskontroller har heller inget
effektivt instrument för att skilja varor från bosätt-
ningarna från andra varor.
Det logiska kravet borde vara att tvinga Israel att
införa en ursprungsmärkning. En sådan åtgärd skulle
också kunna försvaga kraven på en total bojkott av
produkter från Israel. Krav på en ursprungsmärkning
skulle också kunna vara ett stöd till den israeliska
fredsrörelsen och kunna drivas inom såväl Europeiska
unionen som Förenta nationerna. Såvitt jag förstår har
också frågan om sanktioner mot produkter från bo-
sättningarna tagits upp i samtalen mellan Arafat och
Pierre Schori.
Utrikesministern säger vidare att man i säkerhets-
rådet har drabbats av två veton mot resolutionen som
fördömt bosättningarna. Men jag menar att möjlighe-
terna därmed inte är uttömda inom Förenta nationer-
na. Generalförsamlingen kan ju också agera enligt
resolution 3.7.7 från 1950, där det sägs att om freden
hotas kan generalförsamlingen rekommendera med-
lemmarna att vidta kollektiva åtgärder. Rimligen
borde en förfrågan om sanktioner också kunna be-
handlas av generalförsamlingen.
Den tionde extra generalförsamlingen uppdrog,
som utrikesministern sade, åt de fördragsslutande
parterna i den fjärde Genèvekonventionen av den
12 augusti 1949 att via en konferens försöka genom-
driva konventionens tillämpning i de ockuperade
områdena. När det sedan kom en förfrågan från de-
positarien Schweiz tycker jag nog att Sveriges age-
rande kunde ha varit starkare. De flesta stater som
röstade för resolutionen i FN har också i sina svar till
Schweiz aktivt önskat en konferens, medan Sverige
enbart har tagit ställning för ett expertmöte som skall
undersöka möjligheterna till en konferens. Nu är det
risk att också det här förhalas, medan läget för
fredsprocessen bara försämras. Jag motser gärna
utrikesministerns svar på de synpunkter som jag har
gett på de här frågorna.