Herr talman! Det är nu snart tre år sedan som
riksdagen beslöt om målen för folkbildningen och
om ändrade bidragsbestämmelser för denna. Det
var ett beslut som uttryckte en stark tilltro till
folkbildningen som en demokratisk kraft och
kunskapsresurs i samhället.
Beslutet innebar bl.a. att en treårig budgetram
infördes och att bidraget årligen skulle justeras med
hänsyn till den allmänna pris- och
löneutvecklingen. Det var viktiga förändringar för
att ge folkbildningen nödvändiga ekonomiska
förutsättningar för ett långsiktigt och effektivt
förändringsarbete.
Vad har då skett?
Först kan vi konstatera att den borgerliga
regeringen drastiskt dragit ner det ordinarie
anslaget till folkbildningen.
Någon omfattande utvärdering har inte kunnat
göras, men regeringen har ändå funnit att den
redovisning av verksamheten som
Folkbildningsrådet lämnat i den fördjupade
anslagsframställningen stämmer väl överens med
syftena med statsbidragsgivningen. Detta är
positivt.
Regeringen anser också att folkbildningen gjort
betydande insatser med hjälp av de särskilda medel
som anvisats av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Både folkhögskolor och studieförbund har visat att
de genom flexibilitet i organisationer och arbetssätt
snabbt kunnat erbjuda utbildningsaktiviteter som
samlat ett stort antal deltagare.
Trots detta föreslår regeringen att statsbidraget till
folkbildningen återigen skall dras ned, nu med 100
miljoner kronor. Dessutom föreslår regeringen
ändrade utbetalningsrutiner, som innebär att
kostnaderna ökar med 25 miljoner kronor för
folkbildningen. Dess bättre avvisar utskottet detta
förslag.
Tillsammans med de tidigare nedskärningarna
betyder det här att under den borgerliga
regeringens tid har det ordinarie statsbidraget
sammantaget reducerats med närmare en halv
miljard kronor. Så gick det alltså med treårsramen,
indexeringen och den långsiktiga stabiliteten.
Visserligen har, efter stora påtryckningar, av
arbetsmarknadspolitiska skäl särskilda anslag
tillkommit. Dessa ger en viss kompensation för det
minskade grundanslaget, men trenden är alldeles
tydlig.
Visst finns det förståelse för att, i det
samhällsekonomiskt ansträngda läge som vi nu
befinner oss i, alla kostnader noga måste granskas.
Men det är inte en framsynt politik att dra ner på
folkbildningsanslaget, allra minst i en tid då tron på
demokratin sviktar, främlingsfientligheten ökar
och samhället behöver aktiva medborgare som är
beredda att ta ett ansvar både för sig själva och för
andra. För sådant är folkbildningen helt oslagbar.
Folkbildningen är en resurs i krissamhället. Vi
måste därför ta vara på de starka och unika
möjligheter som finns i svenskt
folkbildningsarbete. Folkbildningen behöver
därför ett stöd och får inte tryckas tillbaka, som
regeringen nu föreslår.
Många undersökningar visar att allt fler människor
känner vanmakt inför möjligheterna att påverka
samhällsutvecklingen och sin egen livssituation via
de traditionella demokratiska formerna.
Människorna söker andra former för påverkan,
medverkan och delaktighet. Mycket oroande är de
starkt antidemokratiska stämningar som alltmer
kommer fram i samhället.
I det läget har folkbildningen en given plats. Där
möter den en av sina utmaningar. Det är en given
förstahandsuppgift för folkbildningen att
exempelvis utnyttja de otaliga och mångskiftande
mötesplatser som den erbjuder. Där kan det
demokratiska och i vid mening politiska samtalet,
dialogen mellan medborgare och valda
representanter i de politiska församlingarna,
återupprättas genom olika folkbildningsaktiviteter.
För detta behövs det ett ökat stöd, ett stöd som inte
minst skall ses som en investering för stärkt
demokrati.
Folkhögskolor och studieförbund betyder också
mycket för att svenskar och invandrare skall få
kontakt och lära känna varandra. Det är genom
personliga kontakter som det skapas förståelse och
tolerans.
Folkbildningen och föreningslivet behövs för att
motverka främlingsfientlighet och rasism.
Folkbildningens nätverk kommer här mycket väl
till pass. I exempelvis den av ABF initierade
manifestationen mot rasism och
främlingsfientlighet deltog inte mindre än 250
organisationer, studieförbund och företag. De
förband sig genom att skriva på ett upprop att efter
egen förmåga arbeta mot främlingsfientlighet och
för ett öppet och tolerant Sverige. Skall ett sådant
engagemang dämpas? Nej, tvärtom, det är sådant
som skall stödjas.
Studieförbund och/eller folkhögskolor har
omfattande kontakter med organisationer och
myndigheter och finns i stort sett på alla orter. De
har en kunnig och engagerad medarbetarkår.
Omfattande utbildningsinsatser kan snabbt
organiseras och genomföras rationellt. En fortsatt
satsning på folkbildningen säkerställer därför en
anpassning till de snabbt uppkommande och
mångskiftande behoven.
Folkbildningen är överlägsen andra
utbildningsanordnare när det gäller att nå de
kortutbildade grupperna. Folkbildningen är också
det enda kända redskapet med omfattande och på
bredden mobiliserad beredskap för att komma till
rätta med utbildningsklyftorna -- klyftor som är ett
mått på hur orättfärdigt samhället är.
Folkbildningen har också en uppgift i att ge
ungdomar bra möjligheter att skapa mötesplatser
och i att ge dem kunskap om demokratin och dess
spelregler.
Folkbildningen behövs också för de handikappade.
Bengt Westerberg har kallat det arbete som
folkbildningsorganisationerna utför ''en
folkbildningsgerilla för det glömda Sverige''. Det är
ett gott betyg, som folkbildningen kan vara stolt
över. Detta arbete måste få en chans att fortsätta
och utvecklas och skall inte tryckas tillbaka.
Folkbildningens roll i kulturlivet förbises ibland.
Föregående verksamhetsår arrangerades 900 000
kulturprogram med inte mindre än 9,7 miljoner
deltagare och nästan 600 000 medverkande -- en
mycket imponerande verksamhet.
En viktig verksamhet är också det som bedrivs
kring gamla hantverk, som därmed hålls vid liv. Här
finns ofta inkörsporten till viktiga samtal, personlig
utveckling och nyskapande. Denna verksamhet är
ett instrument för utbyte mellan svensk och annan
kultur, med goda möjligheter att nå invandrare,
handikappade, arbetslösa eller andra grupper som
lätt hamnar utanför. Det är också en viktig
verksamhet för att bevara kvinnokraft,
kvinnokultur och kvinnotraditioner.
Vi socialdemokrater har föreslagit att riksdagen
avvisar regeringens förslag till minskning av
statsbidraget till folkbildningen med 100 miljoner
kronor. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.
Vi har även föreslagit att 3 miljoner kronor skall
anvisas för att folkbildningen skall kunna göra
ytterligare insatser mot främlingsfientlighet och
rasism. Jag yrkar därför bifall till reservation 2. Jag
yrkar även bifall till reservation 3, där
medelsanvisningen till Bidrag till folkbildningen tas
upp.
Till sist några ord om Bidrag till
kontakttolkutbildning. Regeringen föreslår av
statsfinansiella skäl att detta bidrag på 8 miljoner
kronor helt skall slopas. Utskottsmajoriteten har
efter många och ingående diskussioner stannat för
att bidraget skall finnas kvar men har reducerat
bidraget till 4 miljoner kronor. Vi socialdemokrater
anser att bidraget skall vara 8 miljoner kronor.
Det finns motioner som helt går mot förslaget att
ta bort detta bidrag. Så gott som all grundläggande
tolkutbildning i invandrarspråk, med undantag av
universitetskurserna som har begränsad
omfattning, skulle försvinna. En rad skrivelser har
också inkommit där man protesterar och framhåller
betydelsen av att bidraget får finnas kvar.
Statens invandrarverk, som utskottet har hört,
anser att den verksamhet som folkhögskolor och
studieförbund bedriver när det gäller
kontakttolkutbildningen är av stort värde.
Verksamheten är flexibel och väl fungerande.
Tolkar måste finnas. Hur skall vi annars få till stånd
en väl fungerande och rättssäker
flyktingmottagning med en jämlik situation för
flyktingar och invandrare i deras förhållande till
myndigheter och samhället i övrigt?
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 5.