Fru talman! Jag vill tacka skolministern för svaret.
Om jag tolkar det rätt är inte skolministern beredd att
föreslå några större förändringar i framtiden.
Jag håller med skolministern om att skolan inte
ensam kan åstadkomma underverk på det här områ-
det. Kampanjer i alla ära, men jag tror att de också
har en begränsad räckvidd. Jag tror att skolans roll i
en förändring på området är omistlig. Integration
måhända, men det kommer inte att gagna en utökning
av idrottsämnet. Det är min övertygelse efter att ha
vistats ett ganska stort antal timmar i skolan.
Det förvånar mig svårt att inte skolministern är
beredd att diskutera ett utökat antal timmar med idrott
och hälsa i skolan. Man kan visserligen på gymnasie-
nivå välja till kurs B i idrott och hälsa på alla program
numera, ett individuellt val. Javisst, men den som gör
det individuella valet är ju en person som redan är
intresserad och fysiskt aktiv på sin fritid. Målet måste
vara att få med dem som i dag rör sig för lite, och de
är ganska många.
Verkligheten i ett lite historiskt perspektiv ser ut
så här:
Det har blivit allt mindre idrott på skolschemat.
År 1928 hade eleverna 4 timmar i veckan, och man
hade mellan 15 och 20 idrottsdagar per skolår. På 60-
talet hade man 3-4 timmar gymnastik och 10-12
idrottsdagar. År 1980 hade skolorna 2-3 idrottstim-
mar och 4-6 idrottsdagar per läsår. År 2000 ägnade
sig skolorna 1-2 timmar åt idrott och hade 2-4 id-
rottsdagar. Dessutom är det så att idrottsdagarnas
timtid numera tas från idrottsämnet. Tidigare hade de
en särskild kvot.
Man kan också utläsa av statistiken att de elever
som går på de teoretiska programmen rör sig mer än
de som går på de yrkesinriktade programmen. De
som rör sig allra minst är de elever som går på det
individuella programmet på gymnasiet. Nära 30 % av
eleverna på det individuella programmet hade under-
känt i ämnet idrott och hälsa, det var bara 0,4 % på
naturvetenskapsprogrammet och 1,3 % på samhälls-
programmet.
Den här statistiken har jag hämtat från Riks-
idrottsförbundet. Jag tycker att den är alarmerande
och visar lite ur ett historiskt perspektiv vart vi är på
väg.
Skolministern anför i sitt svar att vi har utökat
antalet idrottstimmar i skolan på senare år, och det är
riktigt. År 1997 kom det en förändring. Då fick en
elev sammanlagt 40 klocktimmar mer idrott under
grundskoletiden. Det betyder i snitt mellan två och
åtta minuter mer idrott per vecka. Det får man väl
betrakta som en ganska marginell ökning, speciellt
med den historia som jag just har tecknat.
Dessutom heter ämnet idrott i dag idrott och hälsa.
Det har alltså blivit mer teoretiskt. Det handlar om att
man har tagit in kunskapsblock om kost och kropp.
De låg förut på låg- och mellanstadiet inom ämnes-
området oä.
Nej, sanningen är den att Sverige är näst sämst i
Europa på schemalagd idrott i skolorna när det gäller
antalet timmar. Bara Irland har det sämre beställt.
Kan inte skolministern tänka sig att i förlängning-
en utöka antalet veckotimmar? Jag tror inte att det
finns någon annan väg. En integrering kommer inte
att öka idrottsämnets omfång i Sveriges skolor. Klarar
man det inte på frivillighetens väg och larmrapporter-
na fortsätter, måste vi inte då ta till antalet timmar?