Fru talman! Jag delar Thage G Petersons uppfatt-
ning om att vi måste återupprätta politikernas förmåga
och politikens förmåga att klara av samhällsproble-
men. Den fråga jag har tagit upp i dag är ett samhälls-
problem. Det är ett problem för oss alla. Det gäller
alla politiska partier, och det gäller alla områden i
samhället.
Att människor kan känna att de har blivit lämnade
i sticket, som statsrådet säger, på grund av sanerings-
och nedskärningspolitiken kan också ha sin grund i att
man upplever den som orättvis. Det är många männi-
skor som upplever det så i dag.
Vi hade en debatt i går i skatteutskottet där olika
företeelser inom förmögenhetsbeskattningen kom
fram. Det visade sig att miljardärer med stora aktiein-
nehav inte beskattas. I stället beskattas småfolket. Det
är också något som upplevs som oerhört orättvist. Det
kan också späda på utvecklingen. Då finns det mer
konkreta politiska frågor att ta oss an som gör att vi
kan komma till rätta med den känsla många männi-
skor har av att inte bli rättvist behandlade. Det är en
verkligen uppenbar fråga.
Jag tänkte gå tillbaka till anledningen till att jag
väckte interpellationen. Jag berörde tidigare att det i
första hand inte är fråga om att skattemyndigheterna
inte får in sina pengar. Det är ett problem i sig. Det är
synen på att göra rätt för sig, att vilja vara med och
betala. Det vi betalar till är de viktiga sakerna som
skolan, vården, omsorgen osv. Det är där det brister.
I går överlämnade Riksskatteverket sin kontrollut-
redning till regeringen. Det visade sig att svartjobb,
felaktigheter i deklarationer, rena misstag i deklara-
tionshanteringen, kostar samhället 80-90 miljarder
kronor per år. Samtidigt har Riksskatteverket gjort en
enkät bland privatpersoner och en enkät bland företa-
gare angående betalningsmoral. Trots att det saknas
så mycket pengar varje år har det visat sig att vår
betalningsmoral i dag jämfört med andra länder i
Europa är ungefär lika god eller dålig - beroende på
hur man värderar resultatet.
Nu kommer jag till poängen: Vad händer några år
framöver? Vi får varningssignalerna om att betal-
ningsmoralen sjunker. Hur många miljarder kronor
kommer vi då att gå miste om i statskassan för alla de
nödvändiga utgifterna för vård, omsorg osv.? Det är
det som är problemet.
Jag vill återigen fråga statsrådet: Finns det inga
konkreta förslag på vad man skulle kunna göra i det
här läget? Det finns etikgrupper, demokratigrupper
och samtalsgrupper. Frågan diskuteras. Men det måste
utmynna i konkreta förslag.