Herr talman! Vi kan aldrig acceptera våld och
övergrepp. Genom kvinnoforskningen står det klart
att våld mot kvinnor inte kan förklaras på samma sätt
som annan våldsbrottslighet. Detta våld har ett nära
samband med frågor om kvinnors och mäns olika
roller i samhället och bristande jämställdhet.
Därför måste problemen analyseras och angripas
utifrån ett könsperspektiv. Det krävs ökad medveten-
het om de maktförhållanden som råder i samhället.
Detta har uppmärksammats i socialdemokratiska
motioner. Redan i januari 1993 väckte Sigrid Bolkéus
och jag en motion om inrättandet av en kvinnovålds-
kommission. Vi blev hörsammade.
Det är därför med stor glädje vi nu får ta ställning
till åtgärder för att motverka våld mot kvinnor och
prostitution. Insatserna har fått en sådan utformning
att de innebär ett engagemang från hela samhällets
sida.
Genom att öka myndigheternas ansvar att utveckla
sin verksamhet kommer kunskaperna att öka kring
företeelser som rör våld mot kvinnor. Dessutom har
betydande resurser, 41 miljoner kronor, avsatts för att
intentionerna verkligen skall få genomslag i det prak-
tiska arbetet. Det kommer att ge goda möjligheter att
förbättra situationen för de kvinnor som utsätts för
övergrepp och våld och öka tryggheten i samhället.
Då män utsätter kvinnor i nära relationer för våld
tar det sig uttryck i ett beteende där våldet gradvis blir
ett normalt inslag i vardagen. Det gör misshandeln till
en process med djupgående konsekvenser för båda
parter i relationen. Det framgår tydligt att det många
gånger inte är de enskilda handlingarna i sig som
utgör kvinnans utsatta situation, utan främst den press
och den systematiska kränkning hon ständigt utsätts
för.
De upprepade handlingarna är ett led att allvarligt
skada kvinnans självkänsla och systematiskt kränka
hennes integritet. Därför införs ett nytt brott i brotts-
balken, grov kvinnofridskränkning, för att även lind-
rigare straffbara brott som ingår i en sådan process
skall kunna bedömas allvarligt.
Jag vill yrka avslag på det särskilda yrkande som
Åbjörnsson har lagt fram. Det är oerhört viktigt att vi
har en konstruktion där vi kan se att man bedömer
våld mot kvinnor på ett särskilt sätt och att det blir ett
starkt straffvärde. En liknande regel införs när det
gäller brott mot närstående barn och andra närstående
personer - grov fridskränkning.
Kvinnovåldskommissionen förde också fram för-
slag om att ta in andra inte straffbara handlingar i ett
sådant brott. Var och en måste i förväg kunna bedöma
vad som är straffbart. Därför ingår endast redan
straffbara handlingar.
Sedan 1983, då den senaste översynen av sexual-
brottslagstiftningen gjordes, har det skett en rad för-
ändringar och förtydliganden av lagstiftningen för att
förstärka skyddet för barn och markera allvaret av
sexualbrott mot barn. Trots detta är det inte tillräck-
ligt. Det behövs ytterligare förändringar. Dessutom
har en rad uppmärksammade domar i sexualbrottsmål
gett upphov till frågor om den nuvarande lagstiftning-
en verkligen ger det skydd som var ämnat. Därför ser
vi med tillfredsställelse på att regeringen tillsätter en
sexualbrottsutredning för att se över hela lagstiftning-
en.
När det gäller våldtäktsbrott finns det behov av att
belysa frågan om att fokusera mer på samtycke i stäl-
let för våld. Det är angeläget att få en systematisk och
heltäckande lagstiftning. Även om vi önskar att det
skall ske skyndsamt, måste det hela få ta den tid det
tar. Det är inte meningsfullt att i en reservation sätta
en tidsgräns för när ett förslag skall presenteras.
Redan nu föreslås att våldtäktsbegreppet skall ut-
vidgas så att det även omfattar annan allvarlig sexuell
kränkning som kan jämföras med påtvingat samlag.
Det föreslås också att det skall vara straffbart att un-
derlåta att anmäla eller på annat sätt avslöja sexual-
brott.
Jag välkomnar ändringarna i lagstiftningen gällan-
de kvinnlig omskärelse. Nu benämns den med sitt
rätta namn, dvs. könsstympning. Det är ett ingrepp
som förstör väsentliga kroppsdelar och ger bestående
skador med fysiskt och psykiskt lidande. Sådana in-
grepp är oförenliga med vår syn på individens rätt till
kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma
över sig själv. Det motiverar en straffskärpning. Även
förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja
brott blir straffbart.
Sverige har ratificerat barnkonventionen och det
förpliktar, både nationellt och internationellt att vidta
åtgärder för att förebygga och för att utveckla meto-
der för omhändertagande och en god behandling.
Från Centern krävs det att principen om dubbel
straffbarhet skall slopas inom detta område. Barn-
kommittén har tagit upp frågan och det betänkandet är
under beredning, så vi får avvakta resultatet av denna.
Herr talman! Prostitutionen utgör ett samhälls-
problem även om den är förhållandevis liten i vårt
land jämfört med andra länder. Det kan bero på att vi
har haft en annan inställning till prostitution och på att
de stora städerna genom olika projekt har gjort stora
insatser för att motverka prostitution. Man har också
gett stöd och hjälp åt de prostituerade.
Arbetet har varit framgångsrikt när det har gällt att
förhindra nyrekrytering av underåriga till prostitution.
Men dessvärre har detta inte varit tillräckligt för att
utrota prostitutionen.
Diskussionen om en kriminalisering har också
varit intensiv under mer än 20 år. Både 1977 och
1993 års prostitutionsutredningar har övervägt frågan
om en kriminalisering. Kvinnoorganisationer av olika
slag har drivit på, diskuterat och argumenterat för att
få till stånd en kriminalisering av könsköparna.
Många inom polis och socialtjänst, som har arbetat
länge med prostituerade och som tveklöst har den
bästa kunskapen om prostituerades livsvillkor och om
prostitutionens skadeverkningar, har kommit fram till
att det krävs en kriminalisering för att man effektivt
skall kunna motarbeta könshandeln.
I ett jämställt samhälle är det inte godtagbart att
någon utnyttjar någon annan för sina egna behov. De
prostituerade befinner sig ofta i en utsatt situation. De
utsätts för hot och misshandel, och en icke obetydlig
koppleriverksamhet kretsar kring prostitutionen.
Många finansierar sitt missbruk genom prostitution.
För andra är prostitutionen en inkörsport till ett
drogberoende.
Precis som Folkpartiet och Moderaterna anför i
reservation nr 10 finns det skäl för en kriminalisering
av kunderna, men man stannar dock för att så inte
skall ske. Det är förvånande att Folkpartiet har intagit
denna ståndpunkt. Folkpartisterna vill ju gärna fram-
stå som att det är de som driver jämställdhetsfrågorna.
Argumenten att prostitutionen kan gå under jorden
och att det kan vara svårt att bevisa att det har begåtts
brott är inte så starka att det vore rimligt att motsätta
sig ett förbud mot köp av sexuella tjänster.
I reservationen lyfts fram att det behövs sociala
insatser, och det ena utesluter inte det andra. Ett för-
bud kompletterar övriga insatser. Det kan inte nog
betonas att de sociala insatserna kommer att vara väl
så viktiga framöver. Då är det angeläget att kommu-
nerna har resurser för att kunna bedriva sådan verk-
samhet. Moderaterna, som här starkt betonar sociala
insatser, säger nej till ökade statsbidrag till kommu-
nerna. Den politiken gynnar definitivt inte de sociala
insatserna.
Dessutom avsätts nu pengar till mansjourer och
andra frivilliga organisationer för att de skall arbeta
med dessa frågor.
En kriminalisering av köp av sexuella tjänster är
ett klart avståndstagande från samhällets sida. Det
kommer också att påverka attityderna i samhället.
Många könsköpare kommer troligen att avhålla sig
från att köpa sådana tjänster av rädsla för att bli före-
mål för utredning och hamna i polisens register. Tro-
ligen kommer också seriösa företag att dra sig för att
erbjuda s.k. eskortservice - något som är kriminellt -
till sina kunder. Minskas efterfrågan blir det också
större möjligheter att övriga insatser lyckas.
En lagstiftning gör det lättare för polisen att ingri-
pa när man vet att det förekommer prostitution. Ge-
nom att det avsätts 10 miljoner kronor extra för poli-
sens utrednings- och spaningsarbete får det också en
prioritet.
Det är positivt att Socialstyrelsen får i uppdrag att
följa prostitutionens utveckling och även följa den
internationella utvecklingen av hur handel med kvin-
nor inverkar på svenska förhållanden. I uppdraget
ingår också att utveckla metoder, samordna och för-
medla sociala insatser när det gäller kvinnor som
utsätts för våld. Kravet på ett nationellt kompeten-
scenter kan anses tillgodosett i och med detta upp-
drag.
De stora städerna Stockholm, Göteborg och Mal-
mö har alltsedan 70-talet arbetat med olika prostitu-
tionsprojekt, även i sin reguljära sociala verksamhet.
Man har goda erfarenheter av praktiskt arbete och
samverkan mellan myndigheter. Man kan naturligtvis
också utveckla detta framöver.
I socialtjänstlagen införs en ny bestämmelse om
att socialnämnden bör verka för att de kvinnor som är
eller har varit utsatta för våld och andra övergrepp i
hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation.
Detta markerar vikten av de sociala insatserna.
De uppdrag som myndigheter har fått på central
och regional nivå för att förebygga våldsbrott mot
kvinnor och utarbeta åtgärdsprogram eller policydo-
kument för sitt arbete kommer att innebära ett bättre
bemötande mot utsatta kvinnor. Inte minst polisens
och åklagarnas speciella uppdrag att inventera för-
söksprojekt och att utveckla metoder för sitt arbete
kommer att göra att man på ett bättre sätt kan ta hand
om kvinnor. Detta får en stor betydelse för utredning-
ar och för att förebygga våld.
Genom att uppmärksamma jämställdhetsfrågorna
och frågor kring våld mot kvinnor i grundutbildningar
framöver och se till att kompetensen ökar inom olika
yrkesområden får man en bra utgångspunkt för det
fortsatta arbetet.
Det är synnerligen angeläget att män som begår
vålds- och sexualbrott får möjlighet att bearbeta sina
problem. Det gäller att förhindra att män som begår
övergrepp mot kvinnor återfaller i liknande brottslig-
het.
Kriminalvården har sedan lång tid tillbaka byggt
ut olika påverkans- och behandlingsprogram. Det är
värdefullt att det sker en ordentlig utvärdering av
dessa. Jeppe Johnsson anförde här att det skulle bero
på brist på resurser att kriminalvården inte har byggt
upp dessa behandlingsprogram tillräckligt. Detta är
direkt felaktigt. Kriminalvården har de resurser som
behövs för att klara av att ha ett bra innehåll i sin
verksamhet.
Kriminalvården har också tillsammans med Soci-
alstyrelsen fått i uppdrag att kartlägga metoder och
behovet av en utbyggnad av ytterligare behandlings-
resurser. Detta kommer också att innebära att man får
en ökad kunskap om orsakerna till mäns våld mot
kvinnor.
Jag vill slutligen också säga några ord om besöks-
förbudet. Detta har utvärderats av BRÅ och nu senas-
te av Brottsofferutredningen. Mycket tyder på att
lagstiftningen fungerar i enlighet med dess syfte och
tillgodoser behovet av skydd. Målet är att ytterligare
stärka skyddet för kvinnor. Det är då angeläget att
fokusera mera på att begränsa mannens rörlighet i
stället för på kvinnans. Därför skall man utveckla en
förstudie till det förslag som Kvinnovåldskommissio-
nen har lagt fram om att man skall införa elektronisk
övervakning för dem som döms till besöksförbud.
Det är av största vikt att en sådan åtgärd skall införas
om det är praktiskt möjligt, att tekniken fungerar och
att det ger en reell möjlighet för polis eller övervakare
att ingripa vid en överträdelse. Det får på inget sätt ge
kvinnorna en falsk trygghet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till justitieutskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.
I detta anförande instämde Inger Segelström,
Christer Erlandsson, Laila Bjurling, Margareta Sand-
gren, Ulla Wester, Märta Johansson, Sonja Fransson,
Monica Green, Helena Frisk, Ann-Marie Fagerström,
Göran Magnusson och Lars-Erik Lövdén, alla (s).