Fru talman! Det anses i många fall väldigt ofint att tala om och till personer som inte är närvarande. Men jag kan inte underlåta att notera att justitieutskottets ordförande, den tidigare justitieministern som har haft ansvar för de här frågorna under sex år, inte ens är närvarande här i kammaren. Jag tycker att det är att visa en nonchalans mot riksdagens arbete.
I dag när vi tänker sätta punkt för många års förändringar inom rättsorganisationer är det på sin plats att göra en liten tillbakablick. Ända fram till år 1971 hade vi olika domstolar i Sverige. Vi hade häradsrätter på landet och rådhusrätter i en hel del städer. Det var häradsrätter med en häradshövding och några notarier och rådhusrätter med borgmästare med två eller flera rådman. Det var sammanlagt 141 domstolar.
Den 1 januari 1972 trädde 1971 års domstolsreform i kraft. Det var väl en av de mest välmotiverade som gjorts i det här landet. Det var fråga om att uppnå en likformighet i domstolsväsendet för hela landet. Man hade en målsättning med en sysselsättning i domstolarna för minst tre domare. Man kom fram till en organisation med 100 tingsrätter som sedan kom ned lite grann under tiden fram till 90-talet. Begreppet tingsrätt togs fram och lagman som chef.
Det blev lugn och ro i tingsrättsorganisationen under 70-talet och större delen av 80-talet. Men sedan började den socialdemokratiska regeringen att titta på domstolsorganisationen igen. Här var det ingen tvekan om att det var fråga om omfattande sammanläggningar i besparingssyfte. Det tillsattes utredningar och gjordes arbete i Justitiedepartementet. Man var till och med nere i och talade om att vi inte behövde mer än 30 tingsrätter i Sverige.
Den borgerliga regeringens justitieminister lade år 1993 de utredningarna på hyllan och konstaterade att det system som hade införts den 1 januari 1972 fortfarande var tillfredsställande med i huvudsak många domsagor med tre domare. Men efter regeringsskiftet år 1994 kom den socialdemokratiska regeringen igen in på att här måste ske besparingar. Det var ingen tvekan om att det var besparingar. Man nämnde till och med att det kunde handla om att göra utgiftsminskningar om 200 miljoner per år.
Den dåvarande justitieministern Laila Freivalds tillsatte en domstolsutredning som arbetade med två olika organisationsalternativ, 43 eller 64 tingsrätter i landet. Det väckte mycket opposition. Tingsrätterna är symboler i det här landet som gör att det blir mycket diskussion när man ska förändra dem.
År 1998 fann Laila Freivalds för gott att återkalla uppdraget till utredningen. I stället hade hon och den socialdemokratiska regeringen kommit på att den taktiska vägen för att uppnå de syften som man hade bestämt sig för var att göra detta länsvis och etappvis successivt framåt.
Vi hade 96 tingrätter fram till år 1999. De är nu nere i 52. Det är 44 som har försvunnit under de år som Bodström har varit justitieminister och Socialdemokraterna har styrt Sverige.
Av någon anledning meddelade den socialdemokratiska regeringen i slutet av år 2004 att man inte skulle göra några fler förändringar trots att det fanns förslag och några områden i Sverige, däribland Norrland, som man inte hade behandlat. Men det hade kanske politiska syften att man då gjorde en paus.
Efter regeringsskiftet år 2006 inställde sig naturligtvis frågan vad den borgerliga regeringen skulle göra i frågorna om tingsrätterna. Det återstod före detta Skaraborgs län, Södermanlands län, Örebro län och Norrland som inte hade förändrats av Socialdemokraterna.
Under vår tid i opposition hade vi hela tiden krävt en helhetssyn på frågan om tingsrätterna och en långsiktig plan för hur den yttre organisationen skulle se ut, men det hade gång efter gång röstats ned. Den borgerliga regeringen lät Statskontoret göra en utvärdering för att man skulle kunna ta ställning till hur läget var och vad som var det vettiga steget att ta.
När den utredningen väl var framme var det alldeles uppenbart att det inte var lämpligt att börja riva upp ett antal sammanläggningar. Det hade krävt mycket större skäl för att göra detta, även om många politiker från den borgerliga sidan säkert skulle vilja se att man gjorde vissa förändringar i den riktningen.
Vår regering valde den linjen att göra en likformighet och kongruens i den yttre organisationen för tingsrätterna. Det är vad vi ska ta ställning till i dag. Man har lagt fram förslag beträffande just de områden som jag nämnde för en stund sedan.
Man kan naturligtvis fråga sig vad det är som gör att Socialdemokraterna i dag inte är med på att vi ska göra förändringar i gamla Skaraborgs län, i Södermanlands län, i Örebro län och även titta på Norrlandsfrågan.
Jag ska citera ur en Brännpunktsartikel. Den är visserligen gammal, men den har gällt hela tiden. Den är från Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 6 oktober 2003.
Där skriver dåvarande justitieminister Thomas Bodström följande: "Målsättningen för reformeringen är bl.a. att mål och ärenden avgörs med högt ställda krav på rättssäkerhet och effektivitet, att förutsättningarna för allmänheten att få tvister och andra rättsliga angelägenheter prövade ska vara lika över hela landet, att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska ligga i första instans samt att domstolarna ska vara moderna och attraktiva arbetsplatser.
Enligt min uppfattning är det nödvändigt att skapa en mindre sårbar domstolsorganisation - en organisation som står bättre rustad att hantera förändringar i omvärlden samtidigt som möjligheterna att utveckla verksamheten ökar.
Större enheter medför bättre förutsättningar för kompetensutveckling, specialisering och en stärkt beredningsorganisation. De genomförda organisationsförändringarna har utvärderats med gott resultat och arbetet med att reformera domstolsorganisationen kommer att fortsätta under nästa år."
Det var vad Thomas Bodström sade år 2003. Då frågar man sig: Vad är det som gör att Socialdemokraterna i dag inte vill fortsätta och så att säga göra färdigt den yttre organisationen med de motiven? Det är naturligtvis politik och ingenting annat. Det passar bättre att opponera än att fullfölja sin egen linje.
För min egen del är jag övertygad om att förändringarna i Örebro län, före detta Skaraborgs län och Södermanlands län hade sett minst likadana ut under en socialdemokratisk regering. Dessutom tror jag att det hade blivit helt annorlunda uppe i Norrland än med det förslag som vi har på bordet i dag.
Jag lyssnade på Margareta Persson. Jag trodde att jag skulle höra lite om innehållet i reservationen om negativa effekter. Jag kunde inte uppfatta någonting. Jag förstår fortfarande inte vad det är för negativa effekter man talar om.
Jag förstår inte heller vad det är för balans som rubbas när man är inne och gör förändringar på områden som tidigare icke har varit föremål för förändringar. Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)