Fru talman! Jag tycker också att inrikesministern
inledningsvis visade en i förhållande till näringsminis-
tern välgörande respekt för riksdagen och interpella-
tionsinstitutet. Men min kritik ligger på ett annat plan.
Det är tråkigt och synd att inte den ansvarige för bo-
stadspolitiken i regeringen är mer road av att delta i
den bostadspolitiska debatten. Och det är inget nytt
för dagen, utan det har pågått i tre år. Jörgen Anders-
son har hänvisat till en bostadspolitisk proposition
som skulle ha kommit redan för ett år sedan. Men det
är inte för inte som inrikesministern alltmer i folkmun
har börjat att kallas för utredningsminister Andersson.
Så fick vi höra den nygamla förklaringen till detta
fenomen att bostadsministern inte deltar i den bo-
stadspolitiska debatten: inrikesministern har varit så
upptagen med att sanera statsfinanserna att han inte
har haft tid med bostadspolitik. Med all respekt för
Owe Hellberg, så är det ju inte lika intressant att föra
det bostadspolitiska samtalet men honom som att
diskutera bostadspolitik med Jörgen Andersson.
Detta med att ta hänsyn till marknaden kan säkert
låta väldigt kallhamrat, men bostadsmarknaden i min
föreställningsvärld består av bostadshyresgäster och
bostadskonsumenter, dvs. människor av kött och blod.
Att ta hänsyn till marknaden innebär att man tar hän-
syn till dessa människors intressen, önskemål och
preferenser och försöker att utforma bostadspolitiken
på ett sätt som gagnar deras intressen. Vi ser ju vad
subventioner, regleringar, monopol och skattehöj-
ningar har lett till. Det har lett till att vi har världens i
särklass högsta hyror och boendekostnader som inte
har någon motsvarighet i hög boendestandard, utan
detta är till stor del en ren prisskillnad. Det borde
bekymra även Owe Hellberg.
Det bekymrar inte mig att man bor för billigt i in-
nerstaden. Jag brukar höra till de få som är hyresgäs-
ter. De flesta som deltar i dessa debatter brukar vara
villaägare som ministern eller bostadsrättshavare - jag
vet inte vad Owe Hellberg är. Men jag är hyresgäst
och bor i innerstaden. Jag är naturligtvis glad ju lägre
hyra jag har, men det som verkligen bekymrar mig är
de överhyror som tas ut i stora delar av vårt land där
situationen är som jag beskrev inledningsvis. En del
kommunala bostadsföretag river hellre sina fastigheter
än sänker hyrorna för att få sina lägenheter uthyrda.
Detta är ett resultat av det regleringssamhälle som vi
lever i. Det har faktiskt gått så långt att den förre
socialdemokratiske vice statsministern Jan Nygren
numera har setts demonstrera utanför Riksdagshuset
emot den socialdemokratiska bostadspolitiken.
Skatterna utgör naturligtvis en väsentlig del av de
problem som måste lösas. Det handlar inte bara om
fastighetsskatt, utan det handlar om skattetrycket i
stort. När 60-65 % av hyran i en nyproducerad hyres-
lägenhet går till olika former av skatt, då är det inte
underligt att det inte byggs särskilt många lägenheter i
det här landet.