Fru talman! På en punkt är Mikael Odenberg och
jag helt överens: boendekostnaderna är alldeles för
höga, framför allt för hyresrätter. Kostnaderna har
ökat med 98 % sedan 1989, och detta möts i dag med
att man stänger ute arbetslösa, socialbidragstagare och
låginkomsttagare från alltfler av de tomma bostäder
som finns.
Sedan sade Odenberg att det skulle vara väldigt
förnämligt och bra om bara hyrorna sänktes i vissa
områden. Det har man prövat i några Bergslagskom-
muner där man har halverat hyran. Men man fick ändå
inte några hyresgäster. De har flyttat till storstadsom-
rådena.
Odenberg glömmer bort problematiken bakom
detta. Han skriver nämligen i sin interpellation:
"Denna absurda situation är resultatet av 1960- och
1970-talens socialdemokratiska bostadspolitik och det
sätt på vilket 1990 års skattereform finansierades."
Det är just detta som är den stora problematiken un-
der 90-talet, att den finansierades med högre boende-
kostnader för alla och lägre skatt för medel- och hög-
inkomsttagare. Men Odenbergs partiledare verkar att
vara ganska nöjd med skattereformen. Han säger att
värnskatten skall bort och att vi inte skall ha några
nya skatter för dem som tjänar 300 000 kr och där-
över.
Till ministern vill jag säga att jag hoppas att de
förslag som har lagts fram av den bostadspolitiska
utredningen och i 1998 års budgetförslag till stor del
blir verklighet, så att vi inte behöver upprepa dem i
motionerna till den bostadspolitiska propositionen.
Det är viktigare att man kommer överens med partier
som vill åstadkomma någonting i den här frågan än att
målet skall vara så breda partiöverskridande lösningar
som möjligt. Det är för de boende som vi skall ha en
bostadspolitik, inte för partierna.