Herr talman! Jag tycker att det känns väldigt angeläget att lyfta fram det som vi faktiskt är eniga om när det gäller detta ärende som nu är uppe för diskussion för andra gången.
För sex månader sedan debatterade vi senast denna fråga. Alla som var med då är visserligen inte med i dag, men ståndpunkterna är i princip desamma. Tyngdpunkten har delvis förskjutits åt ett annat håll. Och det tänkte jag uppehålla mig vid.
Det finns en mycket bred enighet om att EU-frågorna måste komma in på ett tidigt stadium i riksdagsarbetet och på ett naturligt sätt finnas med i det dagliga arbetet för riksdagens ledamöter. Därför känns det extra angeläget att aktuella EU-frågor kommer in på ett mycket tidigt stadium.
Jag tänkte uppehålla mig vid den skiljelinje som vid den förra beredningen fick en mycket mer framträdande roll än vad den har fått här i dag. Det handlar om huruvida det ska finnas möjlighet att votera om utskottets
eventuella
olika uppfattningar när det gäller utlåtanden i fråga om grön- och vitböcker och i fråga om andra strategiska dokument. Jag säger
eventuella
eftersom vi inte vet hur det blir. Det är en högst hypotetisk frågeställning.
När detta ärende bereddes förra gången - jag tycker att det är viktigt att framhålla det - lades det mycket tid på att diskutera just frågan om votering om grön- och vitböcker.
Tidigare citerade ledamoten Ingvar Svensson tog initiativ till en beredningsgrupp inom KU just för att man skulle försöka hitta gemensamma lösningar och komma fram till en kompromiss. Men det fanns en obefintlig vilja att komma fram till en kompromiss. Och den oviljan fanns faktiskt hos den socialdemokratiska gruppen. När ärendet har beretts den här gången har inte samma typ av diskussioner förts i konstitutionsutskottet, utan argumenten kom egentligen först här. Därför tycker jag att det är viktigt för protokollet och för de ledamöter som inte har varit med i diskussionerna tidigare att känna till detta, alltså att det inte fanns någon vilja över huvud taget att kompromissa. Och låsningen låg egentligen i möjligheten att votera om grön- och vitböcker. Och då handlar det om en stor oro för att regeringen på så vis skulle komma att bindas upp vid en ståndpunkt på ett alltför tidigt stadium. Det var runt detta som det kretsade då.
Jag menar att hela tanken med att i ett tidigt skede skapa debatt om EU-frågorna handlar om att frågorna ska debatteras på ett öppet och livfullt sätt. En förutsättning för det är förstås att det finns möjlighet att vädra alla möjliga olika uppfattningar. Det är förstås också viktigt med ökad öppenhet.
Att det ges möjlighet att votera om alternativa skrivningar i utskottens betänkanden tror jag bidrar till en än mer livfull debatt. Eftersom dessa kammarbeslut inte blir rättsligt bindande menar jag att det inte finns någon större anledning att känna oro för att regeringen ska bli bakbunden. Jag ser det snarare som en möjlighet för regeringen att få god vägledning och kunskap om riksdagens uppfattning.
Jag har kvar samma uppfattning även efter regeringsskiftet. Men jag kan konstatera att den nuvarande socialdemokratiska gruppens uppfattning har förskjutits något och fokuserar mer på oron för ändringar i riksdagsordningen och att det är ett sådant allvarligt ställningstagande. Det är där som den stora oron nu ligger, och det är kring detta som det kretsar den här gången. Förra gången kretsade det runt andra frågor.
Nej, det finns andra saker som oroar mig mer egentligen, och det är den ökade arbetsbördan. Jag är inte orolig för att det ska bli tungt för ledamöterna i utskotten att sätta sig in i EU-frågorna. Jag har nämligen tidigare uttryckt att jag tycker att det är positivt. Men jag kan hålla med om att det har gjorts alltför lite när det gäller motionsinstitutet. Jag tror att det är en fråga som vi kommer att ta upp här i framtiden. Man kan ju inte bara addera uppgifter, utan man måste även ta bort något.
Jag tror att praxis kommer att utvecklas och att frågan om motionsinstitutet kommer att lösas på sikt. Men jag vill avsluta med att säga att jag tycker att det är synd att vi inte har lyckats komma fram till en bred slutlig uppfattning och enighet i denna fråga när det egentligen i grunden handlar om att EU-frågorna ska få en mer framträdande roll. Den uppfattningen delar vi alla. Därför är det trist att vi inte har gått i mål med en enig uppfattning. Men nu är det andra gången. Och vi lyckades inte första gången, och det är två likalydande beslut. Så historien upprepar sig. Man kan också säga: Favorit i repris eller något liknande.