Herr talman! Om historieskrivningen är vi inte riktigt ense. Det säger sig självt att om man söker en kompromiss måste det också finnas kompromissförslag. En kompromiss kan inte innebära - för att återge vad Göran Magnusson sade i debatten i våras - att socialdemokrater ska underkasta sig en ordning som en majoritet föreslår, utan en kompromiss är en kompromiss - det handlar om att ge och ta.
Jag vill återigen erinra om att detta
inte
handlar om vikten av att se till att öka engagemanget, intresset och öppenheten i diskussionen och att föra in EU-frågorna i utskottens arbete, utan detta handlar om att vi just nu står i begrepp att ändra riksdagsordningen på ett sätt som egentligen ingen tycker är riktigt bra. Det är ju egentligen ingen i dag som vet hur det här ska gå till. De frågor som jag lyft fram i mitt anförande finns det, Henrik von Sydow, ingen som kan svara på - inte ni heller. Till vad leder ett allmänt tal om att öka öppenheten och insynen om man inte kan genomföra det på det sätt som är själva avsikten och önskan från oss alla?
Det finns betydande oklarheter. Det är också, tycker jag, felaktigt att i dag fatta ett beslut om förändringar i riksdagsordningen som innebär att man rentav säger: Vi får se hur det här går. Vi får se hur praxis utvecklas. Det här blir nog bra.
Det är ett sätt att fatta beslut när det gäller viktiga spelregler och former i fråga om riksdagsordningen som vi tidigare försökt att undvika i Sveriges riksdag. Men ni är beredda att göra detta. Det förvånar mig.
Jag har ännu inte hört några argument eller uppfattat några bemötanden kring de frågor som jag har lyft fram. Det är allvarliga invändningar. Hur ser till exempel Henrik von Sydow på förhållandet att vi redan i en mycket tidig fas skulle binda upp regeringen i en förhandlingsprocess? Vad innebär det för den svenska positionen i viktiga och för Sverige avgörande frågor?