Fru talman! 57 miljarder kronor - så mycket
pengar låg ute i oindrivna skatter under fjolåret. 57
miljarder! Även om inte allt går att driva in är ändå
hälften av detta belopp en ansenlig summa.
Att man i detta läge minskar anslagen till exeku-
tionsväsendet är litet märkligt. Det är pengar som
mycket väl behövs i statskassan.
Nu försöker man från regeringens sida att lösa det
här med en väldigt underlig strategi. Man minskar
anslagen till skattemyndigheterna, vilket gör att man
får lägre taxeringar och det blir lägre belopp att driva
in, och då kan man också minska på kronofogde-
myndigheterna. Det är ett mycket underligt sätt att
resonera, när det sägs i debatten att kampen mot den
ekonomiska brottsligheten och mot skatteundandra-
gandet skall prioriteras.
Det står också i betänkandet:
"En väl fungerande beskattnings-, folkbokförings-
och indrivningsverksamhet är, anför regeringen, av
avgörande betydelse såväl från samhällsekonomisk
synpunkt som för att de offentliga finanserna skall
utvecklas på det sätt som är önskvärt. Mot bakgrund
av den ambition som regeringen uttalat att stärka
insatserna mot skatteundandragande och ekonomisk
brottslighet finns det skäl att förbättra såväl de re-
sursmässiga förutsättningarna som förutsättningarna i
övrigt för skattekontroll och skatteindrivning."
Så långt låter det bra. Sedan går vi vidare:
"Vid bedömningen av resursfrågan förtjänar det
dock enligt utskottets mening att framhållas att den
senaste tidens verksamhetsstatistik för kronofogde-
myndigheterna enligt propositionen ger en antydan
om att arbetsläget nu stabiliserats och att man för den
närmaste tiden kan räkna med en viss minskning av
måltillströmningen."
Jag kan gå tillbaka till det som jag började med:
57 miljarder kronor. Jag tycker att de 57 miljarderna
visar att det som står i betänkandet inte riktigt stäm-
mer med verkligheten.
Jag vill också hänvisa till revisorernas rapport,
som vi tog upp här i kammaren i december. Där fram-
går det också att det är viktigt med resurser till både
skattemyndighet och kronofogdemyndighet för att vi
skall komma till rätta med den ekonomiska brottslig-
heten.
Nu sägs det också att vi skall avvakta ett förslag i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten, och
innan det läggs fram kan vi montera ned de här verk-
samheterna. Det är att gå fel väg, anser vi inom
Vänsterpartiet. Man skall inte montera ned viktiga
institutioner och därmed tappa kompetens innan man
har ett förslag om hur man skall lösa de problem som
finns.
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 4.
Vi har ytterligare en reservation, och för tids vin-
nande kommer jag inte att yrka bifall till den. Jag
skall ändå uppehålla mig en kort stund vid också den
reservationen.
Det är nämligen så att det finns inkassoföretag
som driver in en mängd små belopp, som de har sam-
lat på sig. De driver då också in de avgifter som de
har rätt att ta ut. Om en skuld har blivit betald litet väl
sent men innan kravet kommer, finns det ändå möjlig-
het att driva in avgifterna. Vi anser att det är litet
märkligt.
Den här frågan gäller dock inte lagutskottet utan
justitieutskottet. Vi hoppas att man ser över inkasso-
lagen i det här avseendet.
Jag vill något kommentera skuldsaneringslagen.
Moderaterna vill ta bort den, med hänvisning till de
36 miljoner som den sägs kosta. Det är ett fiktivt
belopp. Jag har själv jobbat en del med skuldsanering.
De skuldsaneringar som jag har gjort har inte kostat
samhället ett enda dugg, kan jag be att få meddela.
Den preliminära rapport som har gjorts av de
kommunala konsumentrådgivarna visar också att det
faktiskt är kommunerna som tar på sig den stora delen
av kostnaden för de flesta skuldsaneringsfallen. Man
anlitar egentligen bara kronofogdemyndigheten för att
få ett konstaterande av att det inte finns några utmät-
ningsbara tillgångar osv. Därefter gör man en
skuldsanering.
Det går inte till så att man bara skriver av skulder-
na rakt av. Vederbörande blir faktiskt tvingad att leva
på existensminimun under fem år. Det ger också en
möjlighet för enskilda människor att se ett slut på ett
elände.
Att dra in borgensmännens åtaganden i samman-
hanget är knappast relevant. Borgensmännens åtagan-
den är lika oavsett om man har en skuldsaneringslag
eller inte. Det finns dock ett rättsfall som visar att det
här faktiskt kan börja regleras på ett ganska vettigt
sätt. Vi får se om det blir samma utslag i högre in-
stans. Man har nämligen underkänt fordringsägarnas
krav på borgensmannen, på grund av att det inte har
gjorts en riktig kreditvärdering. Om detta får genom-
slag i högre instans, kommer ett antal borgensåtagan-
den att "falla".
Jag yrkar, som sagt, bifall till reservation nr 4.