Fru talman! För några veckor sedan kunde vi i Expressen se en rubrik om Catharina, 42, tvångspensionerad. Hon säger: "Om jag fått hjälp i stället hade jag jobbat i dag."
Vidare säger hon:
"De pensionerade mig för att bli av med mig, så kändes det. Men jag kommer aldrig att acceptera att klassas som en person som aldrig ska klara ett endaste jobb."
Denna intervju gjordes i samband med att en undersökning publicerades som visar att en stor andel, närmare hälften, av de förtidspensionerade skulle vilja arbeta.
Vad är det Catharina säger? Jo, för det första säger hon att hon skulle vilja arbeta. För det andra säger hon att det hade gjort skillnad att få stöd. För det tredje säger hon att utanförskapet drabbar och känns.
Hör på detta: Förtidspensionerad "för att bli av med mig".
Men Catharina är inte ensam. Sedan tre år tillbaka har antalet förtidspensioneringar fördubblats, har vi just hört. I svaret gläds ministern över att vi kommer att få en förändring från 73 000 nya förtidspensionärer till 70 000 i år. Men det är inte det som är problemet, utan problemet är att det är nästan dubbelt så många som varje år blir förtidspensionerade jämfört med hur det var för bara fyra fem år sedan.
Förtidspensionerna har fått ersätta sjukskrivning. Den senaste statistiken jag sett är - vilket naturligtvis är mycket glädjande - att 71 000 personer färre är sjukskrivna. Men tittar man i nästa kolumn är 31 000 fler förtidspensionärer. Det är 30 000 fler förtidspensionärer än för bara ett år sedan. Den grupp som ökar mest är gruppen kvinnor i åldern 30-40 år.
Sverige har största andelen unga förtidspensionärer i en jämförelse mellan åtta europeiska länder. Särskilt gäller det alltså unga förtidspensionärer.
Den regel om förtidspensionering efter ett års sjukskrivning som infördes för några år sedan tycks tillämpas mycket strikt.
Fru talman! Förtidspensionering tycks, tyvärr, vara en envägsprocess. Bara något mer än var tionde långtidssjukskriven har fått hjälp eller åtminstone kontakt med Försäkringskassan oavsett om det är samordning av rehabilitering eller direkta åtgärder som avses. Långtidssjukskrivningen leder vidare till förtidspension.
Vad som är bekymmersamt i ministerns svar är att han flera gånger säger att han håller med interpellanterna om problemet men inte anger en enda åtgärd för att bryta trenden och hur arbetet kan inriktas på att vi ska få så få förtidspensionerade som möjligt i stället för att med vett och vilja överföra sjukskrivna till gruppen förtidspensionerade.
Fru talman! Vad som särskilt upprör mig är att ministerns enda svar i denna riktning är att det nu snart blir bättre därför att många förtidspensioner kommer att övergå till ålderspension under de närmaste åren.
Jag vill därför upprepa min fråga till statsrådet: Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att minska antalet förtidspensionärer och vända den dystra utveckling som vi har sett?