Fru talman! Hans Karlsson väljer som vanligt att diskutera något annat än det som frågan gäller. Vi får säkert anledning att återkomma till ersättningsnivåerna, men jag ställde faktiskt en annan fråga i dag. Jag har ställt den två gånger tidigare, och nu gör jag det för tredje gången. Jag har frågat om det som gäller tilltron, men Hans Karlsson har undvikit att över huvud taget ta upp den tråden. Det kanske är klokt gjort att undvika den.
Sedan till frågan om arbetsgivarnas ansvar. Ja, arbetsgivarna har ett ansvar, vilket jag också tillstått. Problemet är att både arbetsgivare och försäkringstagare, enskilda människor, lämnas i sticket av regeringen. De får egentligen ingen möjlighet att leva upp till det ansvaret, och det tycker jag är tragiskt.
Slutligen vill jag säga något om det så kallade bonussystemet. Nu har statsrådet tydligen hört från Försäkringskassan att det inte längre lämnas några ersättningar. Då är det svårt att läsa detta på annat sätt än att det förekommit, vilket är högst anmärkningsvärt. Här handlar det verkligen om ett underskott i tilltron till systemet.
Bilden är den att olika länskassor tävlat om att vara det politiska målet till lags genom att minska långtidssjukskrivningarna och i stället förtidspensionera människor. Vem kan veta om det var rätt eller fel i det enskilda fallet, men debatten har i alla fall förts och vittnesbörd lämnats från många håll. Det är anmärkningsvärt att statsrådet på ett så nonchalant sätt går förbi detta uppseendeväckande påstående.
Fru talman! Den här debatten handlar inte främst om statistik. Den handlar om drygt en halv miljon människor i Sverige som befinner sig i ett i princip livslångt utanförskap och utestängning från arbetsmarknaden. I skrämmande många fall är det en påtvingad utestängning. Det är vad den här debatten handlar om. Övriga frågor får vi säkert anledning att återkomma till.