Fru talman! Jag ska svara på frågan om på vilket sätt vi vill minska antalet förtidspensionärer och sjukersättningar. Jo, det vill vi göra genom att färre blir sjuka i dag. Nu är det så. Vi kan redovisa att antalet nya sjukfall i dag, år 2005, ligger på 1997 års nivå. 1997 var ett år då det ansågs vara ganska få som blev sjukskrivna. Det där leder naturligtvis - det borde ni både veta och förstå - till att det blir färre som så att säga rekryteras in i långtidssjukskrivning och färre som riskerar att så småningom hamna i förtidspension. Det stora och viktiga är just att färre blir sjuka.
Dock återstår mycket att göra när det gäller att öka möjligheterna för de långtidssjukskrivna att i högre grad komma tillbaka. Där har vi mer framför oss att göra. Detta är ingen
quick fix
. Vi tror inte att det går att vidta en eller två åtgärder, och sedan har vi löst detta. Nej, vi måste göra många saker.
Vi kan redovisa att det behövs ytterligare åtgärder, kanske nya sådana, för dem som är i förtidspension för att öka möjligheterna att komma ur en situation där man inte har kunnat arbeta men där kanske nya rehabiliteringsmöjligheter eller ett tillfrisknande gör att man faktiskt kan komma tillbaka också från en förtidspensionering. Därför har vi infört regeln om obligatorisk omprövning senast efter tre år - detta som kontrollstation och för att "öppna" frågan om det finns möjligheter att återgå i arbete. Kan man med olika åtgärder hjälpa en person tillbaka? Kanske behövs det fler verktyg i den processen för Försäkringskassan och för arbetsgivare när det gäller att stimuleras till att anställa också dem som varit förtidspensionerade.
Avslutningsvis i det här inlägget: Ni är sorgligt ensidiga i er beskrivning. Jag tycker att jag här har redovisat att vi har bekymmer, att vi inte har nått de mål vi satt upp och att mycket återstår att göra. Ni däremot avstår kategoriskt från att med något enda ord i era två interpellationer och två inlägg nämna en av de faktorer som faktiskt betyder kanske mest både när det gäller uppkomsten och, framför allt, när det gäller rehabiliteringen, nämligen arbetsgivarens ansvar.
Varför nämner ni inte det? Varför kan inte också ni se att det finns flera sidor av detta? Varför tar ni inte upp att den person som Anna Lilliehöök nämnde kanske inte fått stöd av sin arbetsgivare för att komma tillbaka från sin långtidssjukskrivning? Varför nämner ni inte det man med sunt förnuft kan räkna ut - för det behövs ingen statistik - nämligen att där antalet arbetarjobb dominerar, och det dessutom är orter med en svag arbetsmarknad, är arbetslösheten som högst och antalet sjukskrivningar som störst?
Det finns ett samband mellan vad människor gör, hur sjuk man blir och vilken risk man löper för förtidspensionering. Detta är klassbundet. Detta är arbetsbundet.