Herr talman! "All offentlig makt i Sverige utgår från folket." Så lyder som bekant portalparagrafen till den svenska regeringsformen. Det är med bestörtning som jag på senare tid allt oftare tycker mig se anledning att följa upp detta påstående med den förvisso logiska följdfrågan: Vilket folk då?
När hantverket att författa denna i många avseenden förnämsta och mest väsentliga av våra lagar företogs i början av 70-talet kan jag tänka mig att det inte ens föresvävade våra grundslagsfäder att något så självklart skulle behöva definieras närmare. Det är såklart det svenska folket.
Efter årtionden av aldrig sinande massinvandring, en alltmer uppluckrande kulturrelativism kring om och vad ett svenskt folk är samt ett EUmedlemskap som hela tiden innebär att mer och mer av det svenska beslutsfattandet läggs ut på delegation till andra länders företrädare i Bryssel och Strasbourg synes det tyvärr bli alltmer diffust vad och vilka som utgör detta folk som all offentlig makt ska utgå från.
Vi har här i dag till och med behövt värna det svenska statsskickets grunder med anledning av motioner och reservationer från andra partier om att ge icke svenska medborgare rösträtt i val till riksdagen och därmed också makt att ändra det grundläggande fundament för den svenska samhällsbildningen som inte minst regeringsformen utgör. Detta är inte bara häpnadsväckande. Det är direkt stötande, herr talman.
Tvärtom behöver vi sluta upp bakom och stärka såväl självbilden och självbestämmandet som det svenska medborgarskapets betydelse och sammanhållningen svenskar emellan. Ett första litet steg, som det tyvärr är rätt så tragiskt att det ens ska behövas, skulle kunna vara att göra som vissa andra europeiska demokratier, nämligen att komplettera grundlagen med en inledande beskrivning av vilket folk, eller demos, det är som utgör grunden för den svenska demokratin. I vårt fall skulle då denna beskrivning förstås kunna inledas med en berättelse om Sverige som land och svenskarna som folk för att därefter åtföljas av en programskrivning med innebörden att Sverige är svenskarnas land samt att den svenska kulturella särarten, det svenska språket och den svenska historien är avgörande för framväxten av det moderna Sverige, på samma sätt som det nutida Sverige är en naturlig fortsättning på den svenska historien.
Det är sålunda med blandade känslor av både glädje och lite sorg som jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 7 i KU16 om författningsfrågor.
Även om vi givetvis står bakom samtliga våra reservationer i det aktuella betänkandet påbjuder kutymen att jag för tids vinnande vid voteringen yrkar bifall till ytterligare endast en reservation. Med så många kloka och väl genomtänkta motioner från mina partikamrater på detta område hade jag faktiskt ganska stora problem att behöva välja här.
En av motionerna skulle riskera att beröva talmannen vissa uppgifter till förmån för statschefen. Därför vågar jag inte öppet yrka bifall till den här och nu i alla fall.
Efter moget övervägande yrkar jag i stället bifall till reservation 10 om att grundlagsfästa den svenska valutan. Här gör vi dessutom gemensam sak med företrädare för ett av regeringspartierna. Jag ser därför fram emot att hela det rödgröna blocket sluter upp vid omröstningen, så att vi kan lösa denna angelägna fråga för överskådlig framtid och så att euron eller någon annan valuta inte ska kunna införas genom ett enkelt majoritetsbeslut någon gång i denna kammare.
I viss analogi med detta ter sig också det faktum att något så främmande som EU-medlemskapet är instiftat och grundlagsskyddat i regeringsformen som extra olyckligt, speciellt när vår egen valuta inte ens är det.
Jag ska ta upp en helt annan fråga som rör motionen om att utreda lämpligheten i att införa en författningsdomstol och möjlighet till abstrakt normprövning. Där hade jag gärna sett - eller kanske snarare förväntat mig - att Alliansen skulle sluta upp bakom förslaget, detta då det oomtvistligt och allmänt känt skulle ha funnits en majoritet för ett sådant tillkännagivande inom åtminstone utskottet. Men sorgligt nog kan vi bara konstatera och beklaga att Alliansen ännu en gång inte kan, vågar och vill stå upp för sina egna förslag när dessa förslag faktiskt riskerar att gå igenom med stöd av Sverigedemokraterna.
Än märkligare ter sig detta förfarande då samtliga motionärer är ledamöter av just KU och nästan synes ha fått sitta och leta efter ursäkter för att inte tillstyrka sin egen motion. Den parlamentariska situationen och de nu anförda omständigheterna kring Grundlagsutredningen kände de nämligen till redan när de bestämde sig för att lägga fram förslaget.
Även om den nuvarande konkreta normprövningen i stort kan anses fungera bra ser vi att det kan finnas ett värde i att åtminstone överväga om det också bör införas möjlighet till abstrakt normprövning. Om sedan denna och andra uppgifter ska läggas på en särskilt inrättad domstol eller inte hade vi gärna sett hade fått belysas närmare än vad som hittills har varit fallet genom att det tillsätts en gemensam utredning på detta område.
Bland övriga förslag och reservationer i betänkandet skulle jag kortfattat vilja lyfta fram dem som handlar om kungahusets vara eller icke vara, med tanke på att jag vet att just denna fråga väcker en del debatt i samhället i stort. Det ska jag göra genom att säga något som man kanske inte hör en politiker säga tillräckligt ofta. Jag har - hör och häpna - tagit intryck av andra och ändrat uppfattning i denna fråga. Jag har aldrig sett mig själv som någon stor rojalist, och i likhet med många andra ifrågasatte jag också som ung och oförståndig det demokratiska i att någon kunde ärva sitt ämbete. Men på äldre dagar har jag kommit till insikt om att demokratiaspekten kanske inte riktigt håller som invändning.
Först och främst är faktiskt det nuvarande kungahuset demokratiskt valt av folkets företrädare, om än för väldigt länge sedan och för en väldigt lång mandatperiod som sträcker sig över både en och flera mansåldrar. Men det jag främst sätter min tillförsikt till är det obestridliga faktum att även statschefen är underställd samma demokratiska princip om negativ parlamentarism som till exempel statsministern. Båda dessa herrar, som det råkar vara för tillfället, måste alltså agera på ett sådant sätt att de åtminstone tolereras av en majoritet av de folkvalda representanterna i riksdagen. Annars kan var och en av dem avsättas av de folkvalda. Denna omständighet bekräftas faktiskt också av just den förevarande debatten, där vissa strävar efter att uppnå en parlamentarisk majoritet för att avskaffa monarkin, vilket i sin tur då skulle vara fullt möjligt på samma sätt som man kan avsätta en uppenbart olämplig regering.
Även utöver det principiella resonemanget kan jag se en praktisk fördel i att det finns åtminstone en fast konstant i ett samhälle som är i ständig förändring. Vi föreslår också att statschefen får vissa utökade uppgifter i detta avseende.
I så gott som alla andra demokratiska monarkier är det statschefen som formellt leder arbetet med att bereda förslag till ny regeringschef, vilket sedan - förstås - parlamentet får ta ställning till. Jag kan i alla fall inte se att det skulle vara mer problematiskt eller sämre demokratiskt förankrat att göra så än att det, som i dag, är den avgående talmannen från ett politiskt block som vid regeringsskifte ska föreslå en statsminister bland sina politiska motståndare - snarare tvärtom. Därmed är det inte sagt att jag inte tycker att de talmän som hittills har förelagts denna delikata uppgift har skött densamma med något annat än den högsta äran, men rent principiellt kan jag nog ha större invändningar mot en sådan ordning än att man låter någon som uppenbarligen fortfarande åtnjuter förtroende hos en majoritet av folket göra detsamma.
Avslutningsvis skulle jag vilja gratulera prins Carl Philip och prinsessan Sofia till en lyckosam nedkomst, på samma sätt som jag gratulerar alla andra jag får vetskap om i deras glädjestund, och förstås hälsa den nya prinsen välkommen till världen.
I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).