Herr talman! Jag får inget svar på min fråga. Jag förstår varför man vill ducka, för det finns starka röster där ute. Den som drabbats av ofrivillig barnlöshet drivs av en enorm kraft - att vilja bli förälder. Jag förstår att man i en situation där man vill bli förälder gör vad man kan för att kunna bli det, men barnkonventionen finns till för att skydda barn. Staten, som har skrivit under barnkonventionen, ska göra allt som står i dess makt för att skydda barn.
Barn hamnar i en massa olika situationer där de behöver samhällets skydd. Vi vet att ensamstående kan vara fantastiska föräldrar, men vi vet också att det är en mer utsatt situation att växa upp med en ensamstående förälder. Det är därför vi försöker stötta och hjälpa dessa föräldrar extra mycket. I den ekonomiska familjepolitiken och på olika sätt ser vi den sårbarheten, och vi vill hjälpa föräldrarna att utföra sin föräldraroll så bra som möjligt för att skydda barnen så långt som möjligt.
Det kommer kanske som en överraskning för en och annan socialdemokrat att det också bland kristdemokrater finns ganska många olika familjekonstellationer. Vi är som folk är mest. Jag är inte uppvuxen i en kärnfamilj. Men den här frågan handlar inte om det utan om vårt ansvar som stat. Om vi ska leva upp till barnkonventionen ska vi göra allt vi kan för att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar.
I förlängningen kommer frågan att ställas på sin spets. Om barn redan från början kan fråntas en pappa, vad säger då att det inte är bättre att barnet fråntas en förälder vid en konflikt mellan föräldrarna? Varför ska vi fortsätta att sträva efter att barn så långt som möjligt ska kunna få bli uppfostrat av sina föräldrar? Om ett barn kan fråntas pappan från början, varför kan barnet inte fråntas sin pappa senare i livet?
Vi ser föräldrar som viktiga, så frågan kvarstår: Kan vi bortse från den här delen av barnkonventionen?