Fru talman! Först vill jag ta upp Ulf Erikssons fråga. Jag kan enkelt svara
att vi noga har penetrerat de förslagen. Vi har också i motiven till vårt
lagfÖr-
slag redovisat närmare varför vi går fram den väg vi gör. Vi kanske inte här
skall ta ytterligare debatt om detta. Jag tycker att vi har varit tydliga.
Det är riktigt att jag inte i mitt tidigare inlägg svarade på Sten Anderssons
fråga. Utan att ta konkreta exempel tycker jag att det är rätt lätt att se
situa-
tioner där det är viktigt att påpeka att diskriminering och rasism kan före-
komma även om man är av samma nationalitet. Vi ser i dag åtskilliga exem-
pel där människor med samma nationalitetsbakgrund angriper varandra,
icke tolererar varandra på grund av, för att ta ett exempel, olika religioner.
Som svar på den andra punkt som Sten Andersson tog upp vill jag säga att
det vi nu föreslår från Justitiedepartementets sida är att rasistiska motivoch
andra likartade motiv skall vara en straffskärpningsgrund. I och för sig är
diskrimineringen i sig redan angripbar, men när motivet för annan typ av
brottslighet är rasistiskt skall detta fungera som en straffskärpningsgrund.
Även om jag håller med Johan Lönnroth om att vi inte skall komma in på
en EU-diskussion kan jag inte låta bli att underbygga det jag sade tidigare.
För mig är det viktiga med ett medlemskap i unionen den vision som var
grunden för att Europeiska unionen bildades, nämligen fredstanken. De nu-
varande medlemsländerna tycker jag är bevis för att gemenskap, som måste
sträckas längre och längre -men man måste börja någonstans - är det som
skapar förutsättningar för att få bort fördomar. Vem hade för låt oss säga 45
år sedan trott att tyskar och fransmän skulle se varandra som jämställda?
Vem hade för 45 år sedan trott att danskar och tyskar skulle vara vänner?
Är inte detta bevis för att gemenskapen, som inte kan utökas hur snabbt som
helst, är den grundläggande förutsättningen för tolerans?