Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Jag tycker att det är beklagligt att tvingas att ta till lagstiftning vad gäller
rasism och diskriminering. Från min synpunkt sett är det helt uppenbart att
ingen människa skall diskrimineras. Om man är brun, gul, svart, vit, jude,
muhammedan eller kristen är helt oväsentligt. Människorna skall i stället be-
dömas efter deras handlande och agerande, ingenting annat.
Jag tycker också i likhet med statsrådet att det är viktigt att ha en öppen
debatt. Vi behöver bara gå tillbaka 5-6 år då locket mer eller mindre var
både pålagt och påskruvat i den svenska debatten, då vi också fick de reak-
tioner vi fick som i exemplet Sjöbo. Sjöbo utsattes för en kanonad. Men trots
den massmediala kanonaden uppnåddes inte den eftersträvade effekten, vil-
ket vi kanske skall vara glada för.
Jag kan ha varit för generell i min interpellation när jag skrev att svenskar
upplever att de inte får samma stöd vid eventuella raskonflikter. Detta är fel,
men det har ibland hänt att svenskar har upplevt att de inte har fått samma
stöd.
Vi har också genom pressen kunnat bevittna hur domstolar ibland har
dömt på ett litet märkligt sätt. De har tagit för stor hänsyn till vilket land
och
vilken kultur som en dömd har kommit ifrån. Jag tycker att i Sverige skall
svenska lagar gälla. De som kommer hit får rätta sig efter dessa på samma
sätt som vi när vi kommer utomlands helt och fullt får acceptera vad som
gäller där.
Utomlands, i Japan t.ex., kan det vara oerhört svårt och t.o.m. omöjligt
för en västerlänning att komma in på vissa restauranger. Om förhållandet
skulle vara detsamma här i Sverige misstänker jag att det skulle orsaka
ganska stort rabalder. Det sker också en form av diskriminering av utlän-
ningar i arabvärlden. Så detta förekommer överallt.
Den som diskriminerar någon, baserat på de kriterier som vi tidigare har
talat om, skall dömas. Men vi måste också vara observanta på att det finns
missförhållanden här i Sverige. Jag kan nämna min hemstad Malmö som ex-
empel. Svenska ungdomar påstår att de inte går till ett visst torg i centrum
en fredag- eller lördagkväll, vilket jag själv inte heller har gjort.
Det tycker jag är beklagligt. Alla som bor i Sverige, vem de än är och var-
ifrån de än kommer, skall ha rätt att kunna vistas på vilka platser som helst.
Jag tycker också att man ibland i den svenska debatten är litet för flat när
människor från andra kulturer yttrar sig. Om en svensk skulle yttra sig på
samma vis som dessa är jag rädd för att kvällstidningarna skulle reagera.
Jag läste t.ex. i en kvällstidning för ett år sedan om en ung flicka från Tur-
kiet. Hennes föräldrar kom hit som arbetskraftsinvandrare. Hon var född i
Sverige, gick i svensk skola och tyckte att hon hade anpassat sig. Men hon
skulle aldrig gifta sig med en svenne. Om en svensk flicka hade uttalat sig på
samma sätt är jag inte säker på att det hade blivit så tyst som det blev efter
det här uttalandet. Det var knappt någon som reagerade.
När det gäller diskriminering på arbetsplatser vill jag säga att man där
ibland har en ton som kanske är litet rå, men som inte alltid är allvarligt me-
nad. Frågan är var man skall dra gränsen för vad som är diskriminering eller
skämt. Jag tror att den största diskrimineringen på våra arbetsplatser i dag
sker när man utsätter människor, oavsett hudfärg, för diskriminering på
grund av deras fysiska handikapp, av deras utseende, hur de talar eller upp-
träder. Det är nog många som känner sig mer mobbade på grund av sådant
än på grund av det som vi diskuterar här i dag.
Till sist, fru talman: Det står i slutet av interpellationen att denna lag även
skall kunna tillämpas där både offer och brottsling är av samma sort av
svenskar. Jag skulle vilja få ett exempel på i vilka fall det skulle gälla. Är
det
när smålänningar och skåningar krigar, eller vad syftar man på? Det där var
litet skämtsamt sagt. Till sist hoppas jag att vi får ett sådant klimat i
Sverige
så att denna lag aldrig behöver tillämpas.