Herr talman! Jag skall uppehålla mig vid två
punkter. Den ena är det som också har berörts av
tidigare talare, lånedatorerna.
Man skulle litet högtidligt kunna säga att vi är in-
ne i ett historiskt skede när det gäller datoriseringen
av samhället. Man kan i och för sig hävda att princi-
pen inom beskattningsområdet skall vara att man skall
behandla alla förmåner och inkomster lika i beskatt-
ningshänseende. Av det skälet skulle man naturligtvis
inte tillåta några avsteg. Om en medarbetare får en
dator som kan användas för privat bruk i hemmet,
skulle den naturligtvis enligt den här principen omfat-
tas av beskattning.
Nu har vi redan här i riksdagen fattat beslut om att
vi skall göra avsteg från detta. Om man kan hävda att
det är av väsentlig betydelse för den anställde får
denne inte någon förmånsbeskattning, trots att datorn
kan användas fullt ut för privat bruk. Nu är värdena
inte så hisnande stora. Det kanske rör sig om 10 000-
12 000 kr för en hyfsad dator som kan användas på
det här sättet.
Man kan då fråga sig varför vi från Miljöpartiets
sida har lagt fram ett förslag om att man faktiskt skall
kunna ge samtliga anställda eller vissa grupper en
dator. Det beror på hur man själv har sitt företag or-
ganiserat. Skälet är helt enkelt det jag sade inled-
ningsvis, att vi är i ett skede där datoriseringen i
princip är en nödvändighet för de flesta företagen. Det
är svårt att klara av konkurrenssituationen om man
inte tar till de administrativa hjälpmedel som datorer-
na är.
Då kan man fråga sig hur man löser detta. Det ena
sättet är att man säger att företagen får klara detta
utbildningsvägen. Man får hyra utbildningslokaler,
anställa folk, köpa datorer och ställa på kontoret och
släpa dit folk och sätta dem på skolbänken. Det andra
sättet är att man ger människor möjlighet att ha en
dator hemma att sitta och leka med. Det är på det
sättet som de flesta är överens om att man lär sig hur
man hanterar en dator. Det är grundutbildning i dato-
risering. Det handlar om att man får möjlighet att
pröva och göra fel och pröva igen. Jag tycker att man
skulle kunna gå vidare med det undantag från för-
månsbeskattning av fri dator som man har gjort tidi-
gare, nämligen att låta alla medarbetare som får detta
erbjudande omfattas av denna skattefrihet.
Det här behöver naturligtvis inte gälla för all evig-
het. Om fem tio år har vi väl inte den situationen att
folk är ovana vid datorer. Det kanske är tvärtom. Då
är de vardagsvara. Men i det här skedet, som jag
högtidligen kallade historiskt, kanske det är lämpligt
att göra ett avsteg från den här principen. Och varför
inte göra det? Några hisnande belopp skulle det knap-
past kunna vara fråga om. Som tidigare talare också
var inne på har väl de som skulle omfattas av detta
som en fri förmån redan hittat motiven för att ha en
dator redan i dag. Så det torde inte vara något större
problem. Därför har vi sagt att detta borde vara möj-
ligt.
Det är bra att regeringen i och för sig ger möjlig-
heten, men att föreslå en begränsning som innebär att
hela företaget, all personal på företaget, skall ha den-
na möjlighet blir ju litet snurrigt. Det skapar konstiga
gränsdragningsproblem. Ett företag som väljer att ha
en nyckelkategori personer anställda inom företaget
kan förmodligen inte ge dem dessa datorer. Men om
man köper detta som en konsulttjänst av ett företag
med några få anställda omfattas de av detta. Det finns
en mängd sådana gränsdragningsproblem som man
kunde ha undvikit med ett något generösare synsätt.
Jag medger att detta är en bedömning. Jag har för-
sökt att ärligt redovisa hur vi ser på det här, att det är
en utvidgning av det avsteg som man har gjort tidiga-
re.
Över till den andra reservationen vi har till det här
betänkandet. Det gäller förmånen av biobränslen. Vi
tycker att detta är litet märkligt, men naturligtvis är
förmånsbeskattningen en intressant fråga.
Vi var emot den ändring av förmånsbeskattningen
som regeringen tillsammans med Centerpartiet inför-
de, därför att vi ansåg att den var skadlig ur miljösyn-
punkt. Den leder till ökade utsläpp. Men vi skall inte
ta den diskussionen här.
Det man nu försöker diskutera är användning av
alternativa bränslen. Reglerna säger att om arbetsgi-
varen tillhandahåller fritt bränsle skall förmånen av
detta värderas till en faktor 1,2 av marknadsvärdet. I
dag är det så eländigt att t.ex. etanolbränsle, som är
ett biobränsle och bättre ur miljösynpunkt, är dyrare
än bensin. Med den här uppräkningsfaktorn förstärks
prisskillnaden mellan fossilbränslen och biobränslen.
Det kan rimligen inte vara så att vi lagstiftningsvägen
vill försvåra övergången från fossilbränsle. Rimligen
borde vi vilja underlätta övergången och stimulera
användningen av biobränslen på bekostnad av fossil-
bränslen.
Vi menar från Miljöpartiets sida att det hade varit
klokt att ta tillfället i akt och säga att om man har
förmånsbil och väljer att ta ut förmånen av fritt
bränsle i ett alternativ som är bättre ur miljösynpunkt,
dvs. ett etanolbränsle, skall man inte missgynnas utan
gynnas. Det borde vara den rimliga vägen. Därför
menar vi att man kanske skulle ha låtit det vara kvar
på nivån för marknadsvärdet. Det är tillräckligt. Nu
blir det som sagt tvärtom, man missgynnar etanol-
bränslena.
Man säger i sin motivering för avslaget av vårt
förslag att det måste vara samma regler hela vägen
och att detta skall gynnas på annat sätt. Nu har ju de
här biobränslena ingen beskattning i form av energis-
katt. Det finns alltså inte några större möjligheter att
sänka skatten på dem. Alternativet är att man inför
någon form av investeringsstöd eller liknande för
produktionen av detta. Men vi vet att det inte slår
igenom på det sättet. Det hade varit ett mycket effek-
tivt och direkt sätt att stimulera användningen av
etanolbränsle genom att göra detta undantag. Man
skulle t.o.m. ha kunnat gå ännu längre och sagt att
man skulle minska uppräkningsfaktorn. Den kunde
t.ex. vara 0,8, om man var på det humöret. Då hade
man ytterligare stimulerat detta, men nu är det som
det är. Jag beklagar det.
Mot bakgrund av detta vill jag yrka bifall till vår
reservation nr 1 och även till reservation nr 2.