Herr talman! Den sista sekunden av Viklunds an-
förande bekräftar det som har varit kristdemokrater-
nas förhållningssätt i hela försvarsdebatten. Man
klagar och gnäller på allting, och sedan avslutar man
med att säga: Jag yrkar bifall.
Det finns ju ingen egen motion här! Bortsett från
det här med sjukvårdsresurserna i högkvarteret så har
allting som kristdemokraterna önskat bifallits i betän-
kandet. Ändå är inlägget ett enda långt orerande om
hur eländigt allting är. Det är ett mycket märkligt
förhållningssätt. Kan man inte i stället säga: Vi är
glada över att en utskottsmajoritet tycker som vi, och
att regeringen också tycker som vi. Nej, icke alls.
Sedan har vi detta ständigt återkommande om att
det krävs parlamentariska översyner. Det har Marga-
reta Viklund framfört jag vet inte hur många gånger.
Därför är jag nu glad för att kristdemokraterna är
tillbaka i Försvarsberedningen, där den parlamenta-
riska översynen sker. Det blir ju inte lättare av att
man står utanför ett sådant sammanhang, som man
faktiskt var de flesta gånger som Viklund hävdade
detta.
Sedan har vi det ständigt återkommande temat att
socialdemokraterna och Centerpartiet raserar försva-
ret. Ge nu ett svar: Är det 1 % eller 2 % mer som
Margareta Viklund vill tillföra försvaret än vad majo-
riteten gör? Man kan ju inte få allt med 1 % mer och
inget med 1 % mindre.
Nej, hela vägen har kristdemokraternas hållning
varit: Säg nej till allting, presentera inget eget förslag,
vare sig till grundorganisation eller till hur maktför-
delningen ska vara mellan riksdag, regering och
myndigheter!
Sedan säger Margareta Viklund att den här frågan
måste komma tillbaka. Men passa på att ge ett eget
svar på frågan: Var går gränsdragningen mellan riks-
dag, regering och myndigheter, enligt Margareta
Viklunds uppfattning? Vänta inte bara på oss social-
demokrater och de andra partierna. Prestera något
eget någon gång!