Herr talman! Jag vill bara göra kammaren upp-
märksam på det förhållningssätt som ett av de största
oppositionspartierna har, nämligen att säga nej till
förslag och inte prestera några egna.
Margareta Viklund säger nu att man måste reda ut
var gränsen går mellan riksdag, regering och myndig-
heter. Det är ett lysande tillfälle att göra det nu. Man
säger att det ska göras parlamentariska översyner,
men man lämnade den som fanns. Nu är man tillbaka
och det är alldeles utmärkt.
Den bild som etsar sig fast är att kristdemokrater-
na vill både ha kvar allt av det gamla och ha mycket
mer av det nya. Där kan man inte välja. Kristdemo-
kraterna har åkt land och rike runt och gett beskedet
att alla förband ska vara kvar. Man vill inte medverka
till att lägga ned ett enda förband. Eller vilket förband
är Margareta Viklund beredd att lägga ned? Passa på
att ta chansen och tala om vilket förband som Marga-
reta Viklund tycker ska läggas ned!
Det har inte kommit något sådant besked. Bilden
har varit: Vi vill ha kvar allt det gamla, och dessutom
vill vi ha mycket mer av det nya. Men det har man ju
inte pengar till.
Jag tycker att det hela är ganska charmigt. Det
finns ett betänkande där kristdemokraterna i allt
väsentligt får precis som de vill, och de tycker att det
är bra - bortsett från detta med sjukvårdsresursen i
högkvarteret. Ändå är det ett orerande över hur odug-
ligt betänkandet och regeringens politik är, även när
det sammanfaller med kristdemokraternas politik. Det
är alltså mer retorik än innehåll, och det är beklagligt.
Självfallet ska oppositionen opponera och rege-
ringen regera. Men även oppositionen måste faktiskt
ta ansvar.