Fru talman! Kära åhörare! Jag har egentligen frå-
gat statsministern vad regeringen gör för att uppfylla
de åtaganden i Kyotoprotokollet som handlar om att
minska koldioxidutsläppen. Även om jag mycket
uppskattar miljöministern tycker jag att det är synd att
statsministern aldrig tar de övergripande frågorna.
När man diskuterar sådant här handlar det ju om
miljöpolitik, om ekonomisk politik och, ibland men
inte så ofta, om regionalpolitik men framför allt om
skattepolitik. Man får dock aldrig ett helt svar av en
fackminister, och så är det hela tiden, hur gärna mi-
nistern i fråga än vill. Det tycker jag är väldigt synd.
Det är alltså synd att man inte kan få ett samman-
hållet svar. Det var nämligen i det syftet som jag
ställde interpellationen till statsministern men jag får
väl ta detta styckevis och delt. Sedan får vi båda göra
det bästa av det hela.
Jag uppskattar miljöministerns ansträngningar för
att få USA att delta i de här diskussionerna - det är
förstås väldigt bra - och att miljöministern har dekla-
rerat att det kommer att bli ett förslag om utsläpps-
rätter, 2 %, som går utöver fördelningsbördan på EU-
nivå när det gäller dessa saker. Utredaren Olof Jo-
hansson tycker förstås också att det här är väldigt bra;
det är ju hans förslag. Jag vill deklarera detta som en
bas för diskussionen.
När det gäller samarbetet på EU-nivå finns det
dock några saker som jag tycker är bekymmersamma,
om nu målsättningen är att faktiskt minska koldioxid-
utsläppen. Först och främst driver ju Sverige inte en
gemensam beskattning inom EU-området när det
gäller miljöfrågor, något som väldigt mycket skulle
underlätta arbetet med att få ordning på situationen
för hela Europa - i varje fall för den del av Europa
där staterna är medlemmar i Europeiska unionen.
Sedan finns det två EU-direktiv som är bekym-
mersamma och som, menar jag, bromsar. I varje fall
bromsar regeringens användning av och hänvisning
till de här direktiven.
Först gäller det Auto-Oil-direktivet, som begrän-
sar inblandningen av etanol till bara 5 % men det går
att blanda i både 10 % och 15 %. Vad gör man nu
under ordförandeskapshalvåret för att rätta till detta?
Vidare gäller det mineraloljedirektivet. Där finns
det på skattesidan möjligheter till dispens för biod-
rivmedel. Det finns lite olika varianter men jag ska
inte gå in på detaljer. Där har det dock legat stilla.
Det har inte beviljats några dispenser på många år,
vilket är väldigt synd. Inte sedan år 1998 har rege-
ringen, enligt uppgift, beviljat någon ny dispens men
jag vet att bl.a. gotlänningarna förtvivlat har försökt
få till stånd en etanolfabrik i Roma på Gotland. Man
hade finansieringen klar men ville ha dispens, något
som man inte fick. När det gäller det sista dispensbe-
slutet från regeringen, vilket togs år 1999, är det vik-
tigaste skälet som redovisas faktiskt de statsfinansi-
ella konsekvenserna. Man säger att detta kan bli för
dyrt.
Den motiveringen är enligt min mening inte läng-
re hållbar, vare sig miljömässigt eller ekonomiskt,
utan det är ett gammaldags sätt att se på saken. Ut-
vecklingen av ny teknik förhindras. Det gäller också
möjligheterna att utveckla system för distribution av
biodrivmedel och teknisk utveckling samt markna-
dens vilja att investera i den här nya tekniken. Det är
ett mycket stort bekymmer att regeringen har denna
inställning i frågan.
Jag skulle också vilja höra hur regeringen själv
lever upp till sina miljökrav eftersom jag har hört
statsministern i regeringsförklaringar tala om att man
ska nå det gröna folkhemmet. Jag skulle t.ex. vilja
fråga hur många bilar i Regeringskansliet som går på
alternativa drivmedel. Det skulle vara intressant med
en diskussion om hur man i praktiken lever upp till
sina höga principer.