Herr talman! Prioriteringar i vården ska bygga på tre principer. Jag tror att jag måste upprepa dem i den här salen. Det handlar om människovärdesprincipen, att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Det handlar om behovs- och solidaritetsprincipen, att resurserna bör fördelas efter behov. Och det handlar om kostnadseffektivitetsprincipen. Vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, eftersträvas. Det är vad det här vilar på.
Det här handlar i stället om synen på hälso- och sjukvård, om en ser det allt större inflytandet från näringslivet och försäkringbolag som problematiskt, eller om en ser det som en väckelsevåg, det privata som frälsarkrans som ska rädda sjukvården och aktieinnehavarna, eller om en ser svenskt näringslivs och försäkringsbolagens allt större inflytande som något som ökar ojämlikheten.
Här står vi på helt olika sidor. Ni till höger - och här inkluderar jag Sverigedemokraterna numera - tar i alla väder alltid strid för företagen, för kapitalet, för de rikaste, för dem som har det bäst. Jag tror inte att ni är naiva. Det är uppenbart att ni värnar bolagens intressen och de som åker räkmacka genom sjukvården.
Jag kommer ihåg när vi var i USA på utskottsresa. Hoppas att ni också kommer ihåg det. Inte på ett enda av de studiebesök som vi gjorde hyllade man den genomprivatiserade amerikanska sjukvården, inte någonstans. I stället hyllade man den jämlika svenska sjukvården där man inte kan köpa sig före i kön.
Genom sina försäkringar glider 650 000 personer före oss andra. Det är inte deras fel. De flesta tar den möjligheten genom sitt fack, genom sin arbetsgivare eller får försäkringen betald om man anses helt ovärderlig. Det handlar i stället om ett systemfel. Men en liten modest begränsning kanske hade varit på sin plats, tycker jag, men icke.
Läser man remissvaren är det 70 procent som är positiva. De tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Det är tolv landsting som tillstyrker.
I dagens hälso- och sjukvård finns en utveckling mot en sammanblandning mellan den offentligt finansierade vården och de tjänster som tillhandahålls genom försäkringsbolagen. Det kan komma att rubba förtroendet för den offentligt finansierade vården och drabba den enskilda patienten. Det är inte Vänsterpartiet som säger det utan det är Smer, Statens medicinsk-etiska råd.
De borgliga partierna och deras vän Sverigedemokraterna talar mycket om jämlik hälsa - det är lite inne nu att prata om det. Men när det blir verkstad på riktigt, då ringer ni näringslivet, vårdföretagen och försäkringsbolagen - era bundsförvanter i vått och torrt. Så fort det här förslaget presenterades genom en artikel i Aftonbladet i augusti 2016, långt innan Lagrådet hade skrivit sitt yttrande, var ni på offensiven emot detta som en ryggradsreflex.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Privata sjukvårds-försäkringar inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård
Den här propositionen som ni nu snart fäller i dag handlar inte om att förbjuda sjukvårdsförsäkringar utan om att leva upp till hälso- och sjukvårdslagen.
Det är den enskildes hälsotillstånd som ska avgöra vårdinsatsen, aldrig den enskildes betalningsförmåga. En person som har ett större vårdbehov ska alltid prioriteras före en person med ett mindre vårdbehov, det är så det ska vara. Det är inte förenligt med principen om vård efter behov på lika villkor att man genom en sjukvårdsförsäkring kan köpa sig till bättre vårdkvalitet och tillgänglighet. Det är precis det som händer.
Vänstern och regeringen konstaterar i likhet med Lagrådet att det i dagsläget inte finns någon utredning som har analyserat detta, och det är en svaghet. Hade ni varit på tårna under era åtta år hade ni kanske gjort en utredning om det. Det saknas ju transparens. Det är som ett hemligt skåp som ingen vet någonting om. När man sitter och väntar på exempelvis Sophiahemmet och inte har försäkring kan man fundera på något annat.
Försäkringsbolagen garanterar en påbörjad behandling inom 14 dagar. Landstinget, det offentliga, garanterar samma sak inom 90 dagar. Det är en viss skillnad, hör ni. Har läkarna olika listor eller hur går det till? Hur många 14-dagarspatienter tar man in? Det kan man fundera på. Här gäller det att vara lite förebyggande, och det har vi försökt att vara.
De flesta privata vårdgivare tar även emot offentligt finansierade landstingspatienter. Resultatet är att den som har försäkring går före, men ni ser inga risker med det systemet att det blir ett parallellt sjukvårdssystem som innebär att patienter vilkas vård är offentligt finansierad missgynnas i förhållande till patienter med sjukvårdsförsäkring.
Kan det verkligen stämma att det offentliga gynnas av privata sjukvårdsförsäkringar? Varför förs det argumentet fram av Svenskt Näringsliv? Det kan man fråga sig.
Det finns i varje land ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser: vårdcentraler, sjukhus, läkare, sjuksköterskor med mera. Om en läkare behandlar en försäkringspatient betyder det per definition att hen inte behandlar en offentligt finansierad patient, något som läkaren kunde ha gjort i det ögonblicket. Vi talar om risk för undanträngning. Ser ni inte den risken? Tydligen inte. Ni tycker att det här är fair.
Skatteviljan antas minska hos den som köper en privat sjukvårdsförsäkring, och det kan man förstå. Man betalar varje månad för sin sjukvårdsförsäkring och dessutom ska man betala skatt. Det kan ju kännas lite tungt.
Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är också väldigt kostnadsdrivande. Det skapas också en kravkultur där patienterna eller kunderna vill få ut maximalt av sin försäkring. Man vill exempelvis ha en second opinion, så det kan bli väldigt många besök. Samtidigt har de privata vårdgivarna intresse av att sälja så mycket sjukvård som möjligt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Privata sjukvårds-försäkringar inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård
Det är omöjligt för arbetslösa, sjuka och äldre att teckna privata sjukvårdsförsäkringar, varför den offentligfinansierade vården får ta hand om en allt större andel av dem som far mest illa, så är det.
Den offentligt finansierade vården måste bli så bra att ingen ser behov av att teckna en sjukvårdsförsäkring. Det måste vara målet, och hur når vi det? Men vi måste ta itu med den verklighet som vi står inför. Det här ingen jättegrej som vi ska försöka att göra, det kan man knappast påstå.
Argumentet att försäkringar skulle leda till kortare väntetider för alla är väldigt svagt. Flera studier pekar i motsatt riktning. En rapport från London School of Economics menar att det inte finns några bevis för att privata vårdförsäkringar skulle lindra trycket på den offentligt finansierade vården.
Samma rapports slutsatser visar på att när gränsen mellan offentlig och privat vård inte är klart definierad finns det en risk för att de offentliga resurserna snarare kan gå till att subventionera vården för dem med privata försäkringar.
En rapport från OECD - som har nämnts av Miljöpartiet - menar också att privata vårdförsäkringar snarare genererar ökad total vårdkonsumtion än en avlastning på den offentliga vården. Vården blir mer tillgänglig för de försäkrade, men inte för andra.
För oss är det helt avgörande att vården ges efter behov och inte efter plånbokens storlek. Det trodde jag ändå var något slags basic.
Förslaget innebär att inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård får vård inom ramen för privata sjukvårdsförsäkringar endast ges om principerna i hälso- och sjukvårdslagens 2 § andra stycket inte åsidosätts. Det var väl ändå en modest liten begäran. Där regleras att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet samt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Det är väl ändå rimligt.
Jag yrkar bifall till reservationen från S, MP och V.