Herr talman! Jag tänkte inte föra en sjukvårdspolitisk debatt utan kommer att koncentrera mig på försäkringar. Det känns enklast så.
Långt innan Lagrådet sa något presenterades detta i augusti i en artikel undertecknad av statsrådet Gabriel Wikström och mig själv. Det blev ett himla liv direkt. Ni behövde inte titta på artikeln i mer än tre minuter innan ni var igång. Man kan säga att det var en ryggradsreflex.
De privata vårdgivarna får mer betalt av försäkringsbolagen. Tror du inte, Emma Henriksson, att det i förlängningen kan innebära att de privata vårdgivarna blir allt mindre intresserade av landstingens offentligt finansierade patienter? De kanske kräver mer betalt för att sluta kontrakt med landstinget. Det blir ett slags konkurrenssituation. Ser du inte det som en risk?
Min andra fråga gäller att om man har en privat försäkring ska behandlingen påbörjas inom 14 dagar. Det är ju fantastiskt. Men i Stockholms läns landsting, som jag inte tänker djupdyka i, är man garanterad att behandlingen ska vara igång inom 90 dagar. De flesta privata vårdgivare tar även emot offentligt finansierade landstingspatienter. Resultatet är dock att de som har försäkring går före i kön.
Jag tycker inte att man kan beskriva sjukvård som en matbutik. Det blir svårt.
Det skapas hur som helst en gräddfil. Strider inte detta mot hälso- och sjukvårdslagen? Eller hur tror du att läkare och dessa vårdföretag håller reda på detta? Det är klart att om någon har en försäkring och ska få sin behandling inom 14 dagar får man den inom 14 dagar. Annars blir det ett jättebråk med försäkringsbolaget. Men om man sitter utan försäkring - my God! - får man vänta i 90 dagar. Tycker inte du att detta är en undanträngningsmanöver?