Fru talman! Jag måste nog göra Lars-Axel Nordell besviken om han tror att vi plötsligt är överens. Den stora skiljelinjen gäller frågan vad som är ett gemensamt ansvar som vi tillsammans bör organisera och finansiera med skatt och vad som bör vara vars och ens eget ansvar. Det finns mängder av uppgifter som ni vill att samhället ska dra sig tillbaka från, eller åtminstone minska sitt engagemang i. Till exempel ska nu inte längre läxläsning vara en självklarhet för alla barn, utan barn som har föräldrar som är tillräckligt rika för att köpa tjänsten ska kunna få skatteavdrag när de gör det. Jag ställde i mitt huvudanförande frågan: Varför stanna där? Varför inte låta dem som har råd köpa bättre måltider, bättre lärare och bättre lokaler för sina barn? Varför ska den likvärdiga skolan upphävas bara när det gäller läxor? Fortsätt på den väg som ni har slagit in på, om ni tycker att den är så himla bra! Där finns det en enorm skiljelinje mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi anser att vi ska bygga upp och gemensamt organisera utbildning, vård, omsorg, polis och brandväsen. Det är inte något enskilt ansvar att göra det.
När det gäller gåvoskatteavdraget kvarstår min förundran över att Lars-Axel Nordells väljare och de som har råd att betala till hjälporganisationer är så egoistiska i sin hjälpverksamhet att de måste tjäna på det genom att få tillbaka på skatten. Varför kan de inte vara lite altruistiska? Varför kan vi inte uppmuntra det altruistiska i stället för att vädja till dessa rika människors egenintressen? Det tycker jag är ganska snålt resonerat, Lars-Axel Nordell.