Fru talman! Som flera tidigare talare nämnt innehåller detta betänkande, KrU10, ett antal områden. Det område jag kommer att prata om är det som jag ansvarar för, nämligen idrottsfrågorna. Därför yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 5, men står självklart bakom de övriga reservationer vi har. Reservation 3 handlar om avgifter för idrottsaktiviteter, men är mycket större än så. Den samhällsutveckling vi sett under de senaste åren har gett en betydande effekt på det som sker inom idrottsområdet. Klyftorna växer i samhället, och utanförskapet ökar. Fler får det svårare och svårare att klara sin vardag; de får det kanske svårt att klara de mest basala saker, som mat och kläder. I en prioritering är det naturligtvis detta som är det viktigaste.
Vad har då detta med idrotten att göra? Jo, vi ser en utveckling i dag där fler och fler måste välja bort idrottsaktiviteter. Idrottsutövandet minskar i vårt samhälle. Det finns naturligtvis flera orsaker till att det sker, men jag tror att en av de viktigaste orsakerna är de ekonomiska förutsättningarna. Om man i dag blir sjuk eller arbetslös och inte känner sig delaktig i samhället skapar det en hopplöshet. Vi ser detta växa fram med upplopp och kriminalitet som följd, exempelvis nu i dagarna i Stockholms ytterområden. Men detta sker i hela vårt land. Nu måste dagens regering ta detta på allvar.
I mina tidigare anföranden om dessa områden har jag lyft fram kostanden för att delta i tävlingsidrott. Siffrorna är från 2011. Jag lovar att de inte har minskat när vi står här i dag, 2013. Exempelvis är kostnaden inom ishockey 10 740 kronor, ridsport 10 405 kronor, tennis 4 700 kronor, och fotboll 3 700 kronor. I dessa kostnader ingår avgifter, utrustning och resor. Dessa uppgifter är framtagna av Riksidrottsförbundet.
Tänk er en familj där sjukdom eller arbetslöshet har slagit till. Den har två eller tre barn eller kanske fler som inget annat vill än att syssla med någon form av idrott. Men föräldrarna måste säga nej utifrån sin ekonomiska situation på grund av ett raserat trygghetssystem i vårt samhälle.
Regeringens politik under de sju år som snart har gått har, precis som tidigare har sagts, inriktats på stora skattesänkningar för dem som har det allra bäst, och så har det gått lite till den stora folkmängden. Vad har det fått för konsekvenser för det övriga samhället? I stället för att användas för skattesänkningar skulle pengarna delvis ha kunnat gå till att stärka kommunernas olika ansvarsområden.
Vi ser i dag enligt RF att var femte kommun drar ned på stödet till idrottsföreningarna. Avgifterna har ökat ganska mycket, skriver man, under de senaste tio åren. Vi ser att en av tio föräldrar inte har råd att låta sina barn utöva idrott som de vill.
Herr talman! Detta är ett misslyckande. Det är följden av en borgerlig politik. Det vill vi förändra 2014. Jag lovar er det. Med vår politik skulle fler få arbete och egen inkomst och på det sättet förutsättningar för att delta i olika idrottsföreningars aktiviteter. Kommunerna skulle få bättre förutsättningar, och man skulle förhoppningsvis kunna stärka föreningarnas ekonomi.
Vi tror att ett samhälle måste hållas ihop. Vi måste hjälpas åt så att utanförskapet och den frustration som många i dag känner bekämpas av en aktiv arbetsmarknadspolitik och ökad delaktighet. Sverige har inte längre råd med en borgerlig politik. Det gäller även inom idrottsområdet.
Vi vill ha framtida förebilder för barn och unga. Det kan vara Carolina Klüft, Zlatan eller någon av de andra stora profilerna som driver ungdomar att inte bara läsa Zlatans bok utan också aktivera sig i föreningslivet. Då måste man se kultur och fritid som en del i välfärdens kärna. Jag ställer frågan till de borgerliga företrädarna: Gör regeringen det? Ser ni kultur, fritid och idrottslivet som en del av välfärdens kärna?
Det finns ytterligare några saker som jag vill ta upp här. Marknadsdomstolen fattade ett beslut för inte så länge sedan. Det är en nyliberalism som börjar skapas i samhället där man säger att föreningar ska likställas med företag.
Vi vill bevara idrotten som en särart. Om man säger att föreningar ska likställas med företag om du tar ut en anmälningsavgift eller säljer korv kan man fundera på vart utvecklingen är på väg. Om inte demokratiska beslut kan fattas i föreningarna och genomföras i verkligheten utan man går till Marknadsdomstolen för att få det förändrat är vi inne på en ganska sjuk väg för föreningslivets utveckling.
Vi har ett särskilt yttrande i betänkandet och andra reservationer som vi hade förra året. Jag kommer inte att ta upp dem. Men de finns där att läsa.
Vi har också 51-procentsregeln som kommer att diskuteras på RF:s stämma i helgen. Jag önskar både RF och specialförbunden lycka till i den diskussionen och andra diskussioner om idrottens framtida möjligheter att skapa förutsättningar för ett hållbart Sverige.
Vi står självklart bakom 51-procentsregeln. Men det är oerhört viktigt att den diskussionen måste föras och mer kompliceras utifrån det jag sade tidigare om Marknadsdomstolens beslut. Det finns kopplingar till utvecklingen av det svenska föreningslivet.
Det finns också en debattartikel i DN i dag där två moderata politiker i Stockholms idrottsnämnd uttrycker att de vill införa en idrottspeng inom idrotten. Ett barn ska få 5 400 kronor och sedan gå ut på en marknad och använda idrottspengen för att köpa sig idrott.
Snacka om att förstå hur det svenska idrotts- och föreningslivet fungerar med hela vår struktur för det uppväxande släktets deltagande i samhället och i en demokratisk förening för att utveckla idrotten!
Man kan fundera på om detta stämmer överens med moderat politik. Jag skulle vilja veta om Amir Adan anser att en idrottspeng är framtiden i utvecklingen av svensk idrott.
(Applåder)