Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag.
Frågan om aktivitetsersättningen och hur den fungerar eller inte fungerar har varit aktuell i väldigt många år. En del utredningsuppdrag och smärre förändringar har gjorts genom åren.
Förra året gjorde Riksrevisionen en genomlysning och har lämnat en bra och tydlig rapport. Den belyser flera delar som inte har fungerat och har även lämnat förslag på vad som behöver åtgärdas.
Aktivitetsersättning är en ersättning utan aktivitet. Varför har det blivit så? Tanken när aktivitetsersättningen infördes 2003 var ju den allra bästa. Unga skulle få en ekonomisk försörjning när de på grund av sjukdom eller funktionshinder och arbetsoförmåga inte hade ett arbete. De skulle också få aktiviteter som gjorde att de kom närmare arbetsförmåga och in på arbetsmarknaden, om det var möjligt.
Som det står i rapporten: Syftet var att aldrig ge upp hoppet om att en individ någon gång ska utföra någon form av arbete eller rehabilitering. Men vad har hänt? Var det hoppet som övergavs, eller vad beror det på?
Just aktivitetsdelen hos myndigheterna har inte varit så aktiv som vi nog hoppades på. Uppdraget har funnits hos Försäkringskassan men även hos Arbetsförmedlingen.
Även samhället i stort har inte levt upp till förväntningarna när det gäller synen på människor med funktionsnedsättningar. Det är sorgligt, för vem vet hur många fler som i dag hade varit ute på arbetsmarknaden om det hade fungerat som vi tänkte från början.
Riksrevisionen anser att det saknas ekonomiska incitament för att lämna ersättningen och gå till arbete. Ja, så är det kanske för några. Men i det stora hela tror jag att de flesta vill bli självständiga när det gäller deras försörjning och deras liv. Jag tror att det största hindret är att berörda personer inte har fått det stöd som de har behövt för att få en tro på sig själva, växa in i en förmåga och en arbetsförmåga och sedan verkligen få en anställning. Det är inte den enskildes förskyllan utan beror på att regelverk, stödåtgärder och annat inte har fungerat som det var tänkt. Olika personer behöver olika stöd och åtgärder, och vi måste se till att var och en får just precis vad den behöver.
Herr talman! Jag ska inte gå in på vad som har varit brister och fel, för då får jag gå många år tillbaka. Jag ska i stället gå in på vad som ska göras för att unga människor med funktionshinder ska få reella möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.
Inflödet av unga som har beviljats aktivitetsersättning har ökat för varje år. Vi har sett att den största delen beror på en psykisk ohälsa. Att förebygga sådan ohälsa är den största utmaning som vi har. Den bästa rehabiliteringen är nämligen den som aldrig behövs.
När man har lyssnat på föregående talare låter det som om ingenting görs om vi inte lyssnar på just deras förslag. Men vår regering gör saker, och vi har tagit tag i detta. Det pågår nu från regeringens sida flera olika insatser och utredningar från flera olika departement och områden, alla med målet att förbättra möjligheterna för personer, i synnerhet unga, att etablera sig i arbets- och samhällslivet.
En stor del handlar om att förebygga, det vill säga att se till att unga har en bättre hälsa från början, att de ges möjligheter och att de inte ska behöva aktivitetsersättning.
Stora satsningar görs inom området psykisk ohälsa. För unga som varken arbetar eller studerar har det tillsatts en nationell samordnare. I samordnarens uppdrag ingår att främja och förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner, landsting och organisationer på nationell, regional och lokal nivå när det gäller insatser för unga.
Vi får inte glömma bort att unga är unga oavsett om de har funktionshinder eller inte. Här kan det finnas ett antal unga som kanske vore berättigade till dagens aktivitetsersättning om vi hade hittat dem.
En nationell strategi har presenterats när det gäller åtgärder som har vidtagits eller ska vidtas för unga. Det pågår en översyn av regelverket för aktivitetsersättning. Regeringen kommer att verka för en fortsatt utveckling när det gäller samordning, insatser och stöd till personer med aktivitetsersättning. För att vända trenden med ett stort antal personer med aktivitetsersättning måste både Försäkringskassan och övriga aktörer ta sitt fulla ansvar.
Samordningsförbunden fyller en viktig funktion när det gäller stöd till unga med aktivitetsersättning. I budgeten har vi tillfört 59 miljoner till samordningsförbunden för att de ska bli fler och för att de ska jobba med de unga. 300 miljoner har tillförts för att fler ska få anställning inom Samhall. Kopplat till lönestöd finns satsningar på särskilt introduktions- och uppföljningsstöd. Lönestöden har tillförts en massa pengar för att de ska kunna bli fler. Det är bara några exempel.
Herr talman! Sammanfattningsvis handlar det om att stävja ohälsa, att skapa reella möjligheter för unga att få behålla en förmåga, en förmåga som förhoppningsvis kan leda till en anställning. Mycket är på gång.
Jag ser fram emot en översyn, framtida förslag och de ändringar som vi kan diskutera och förhoppningsvis också ha en enighet om framöver.
(Applåder)