Herr talman! Jag har stått i denna kammare och interpellerat just i denna fråga med socialförsäkringsministern när Riksrevisionens rapport kom. Vi var, precis som Kerstin Nilsson uttrycker det, mycket överens om att det inte kan vara på detta sätt. Denna grupp unga måste få incitament som gör att de kan få sin arbetsförmåga bedömd och få bättre förutsättningar för studier eller arbete.
Därför är jag förvånad över att ni inte vill göra en stor översyn genom att i dag bifalla den reservation som vi har tillsammans med Centerpartiet. Nog om detta.
Vi ser att detta är ett stort problem för de individer som finns i denna personkrets. Något som är mycket viktigt är att var och en har en individuell plan som görs hos Försäkringskassan och som omprövas. Jag tycker att vi i detta land lider av att om någon har blivit sjuk eller funktionshindrad är detta någon sorts permanent tillstånd, vilket det inte alls behöver vara. Man kan ju faktiskt träna upp vissa förmågor som gör att man inte har samma behov och kanske har en bättre förmåga än man hade året innan.
När det gäller de individuella planerna skulle jag vilja att Kerstin Nilsson säger något om hur hon ser på dem. Jag hör att människor är besvikna över att det går slentrian i det här. Man träffar sin handläggare men får inte riktigt sin förmåga bedömd. Här handlar det också om unga personer som har viljan att studera och kanske komma ut på arbetsmarknaden men som inte får sin sak riktigt prövad utifrån de styrkor som de faktiskt har då de har genomgått en positiv förändring. Det kan vara åt andra hållet också, att man blir sämre.