Herr talman! Den fråga som vi diskuterar är mycket viktig för många unga mellan 19 och 30 år som i dag lever på aktivitetsersättning och som inte får det stöd som de behöver. Målet måste nämligen alltid vara att kunna komma ut på arbetsmarknaden och kunna arbeta till 100 procent av sin förmåga. Det kan handla om att man kan arbeta två timmar om dagen utifrån sin förmåga, men man finns med i ett sammanhang som är meningsfullt.
Jag bär alltid med mig det som min gode vän har berättat om hur det är när man är funktionsnedsatt och måste sitta och göra, som han säger, helt meningslösa uppgifter. Det enda han vill är att komma ut, men får egentligen inte gehör för det från Försäkringskassan. Och han är ju inte ensam. Detta händer överallt i Sverige.
Därför reagerade jag när Kerstin Nilsson sa att systemet kan ge inlåsning för några. Jag skulle vilja säga att det gäller de allra flesta. De som klarar att komma ut har ofta ett mycket gott stöd hemifrån från föräldrar som har kämpat för sitt barns sak ända sedan barnet föddes. Detta måste samhället verkligen ta tag i.
Alliansregeringen tillsatte Funkautredningen 2011 som hade en mängd olika förslag som vi också genomförde. Det finns ett antal bra saker i Funkautredningen som har bärighet på denna grupp. Hur ser regeringen på att gå vidare med Funkautredningen? Jag undrar också när de utredningar som Regeringskansliet gör och som Kerstin Nilsson talar om ska vara klara.