Herr talman! Väl fungerande godstransporter är en central del av vårt samhälle. Transporter är dock inget självändamål, och många är samhällsekonomiskt slöseri. Några exempel är mat som fraktas hundratals, ibland tusentals, mil fram och tillbaka över jorden och det faktum att 43 procent av lastbilstransporterna i Europa går tomma.
I Riksrevisionens senaste rapport om infrastrukturplaneringen och klimatmålen kan vi läsa att samtidigt som transportarbetet ökar i Sverige har mängden gods minskat under åren 1990-2010. Godset transporteras alltså allt längre sträckor och i högre utsträckning på väg, slår Riksrevisionen fast.
Är det så vi egentligen vill ha det? Det verkar onekligen som att lastbilstransporter har blivit ett självändamål.
Sedan 1990 har utsläppen inom vägtransportsektorn ökat med 13 procent eller närmare 2 miljoner ton. Det är lastbilarna som står för ökningen. Bara under 2011 ökade utsläppen från de tunga lastbilarna i Sverige med 100 000 ton.
Herr talman! Mot den bakgrunden kan man tänka sig att regeringen sätter sig ned och funderar över hur man kan minska den tunga trafiken på våra vägar. Man har gjort helt tvärtom. Regeringen och Trafikverket för nu i stället fram ett förslag som innebär fler, tyngre och längre långtradare på våra vägar.
I Sverige har vi redan i dag längre och tyngre långtradare än resten av EU genom vårt undantag som gör att vi får köra 24 meter långa och 60 ton tunga lastbilar i Sverige medan man i övriga Europa bara tillåter 18 meter långa och 40 ton tunga.
Nu finns det starka särintressen som driver på för att ta nästa steg. Man vill köra 32 meter långa och 90 ton tunga farkoster på våra vägar.
Det har gjorts försök med dessa megatruckar, eller monstertruckar som miljörörelsen och ansvarsfulla politiker nere i EU kallar dem, på några skogsvägar uppe i Norrland. Försöket visade att man kunde minska kostnaden och energiåtgången för att frakta samma mängd skogsråvara med längre och tyngre lastbilar med 20 procent. Det låter ju väldigt bra kan man tycka. Men då har man bara brytt sig om en sida av myntet. Det är lätt att det blir så när man jagar kostnader - man ser inte, vill inte se, att vinsten äts upp av en högre kostnad på ett annat ställe. Som så ofta är det miljön och klimatet och människors liv och hälsa som får betala priset för kostnadsjakten.
Herr talman! Över tid har de ökade maximivikterna i Sverige gjort att trafikslagens andelar av transporterna förändrats till lastbilarnas fördel. År 1980 hade järnvägen och lastbilarna ungefär lika stor andel av de långväga godstransporterna, knappt 30 procent var. När maximivikten för lastbilar i början av 1990-talet höjdes från 51 till 60 ton förändrades balansen kraftigt och vägtransporterna tog marknadsandelar från järnvägen. Det höjda taket gjorde lastbilstransporterna billigare per kilometer och brytpunkten för det avstånd där järnvägen var billigare flyttades. Vid en maximivikt på 51 ton hade järnvägen en kostnadsfördel vid transporter över 37 mil. När man höjde maximivikten till 60 ton för lastbilarna flyttade man brytpunkten till 55 mil.
Det är professor Bo-Lennart Nelldahl vid KTH som har gjort denna historiska studie. Jag har varit i kontakt med honom och frågat vad införandet av dessa monstertruckar skulle innebära. Det är inte svårt att föreställa sig: Brytpunkten kommer att flyttas ytterligare åt fel håll, från 55 mil till över 70 mil. Blir det billigare att transportera med lastbil kommer fler kunder att välja att transportera med lastbil i stället för med järnväg och fartyg eller med intermodala transporter. I slutändan kan det då bli fler lastbilar på vägarna och den totala energiförbrukningen och utsläppen ökar i stället för att minska.
Ska vi mena allvar med uttrycket hållbara transporter kan vi inte tillåta dessa monstertruckar på svenska vägar. Vi måste i stället se till att så mycket gods som möjligt körs med fartyg och tåg. Det är mycket energieffektivare och klimatsmartare än att köra med längre lastbilar.
Det är därför allvarligt att kombitrafiken på tåg i Sverige efter många års ökning nu minskar. Kombitrafiken ned till Skåne som Cargonet tidigare körde är till exempel nedlagd. Däremot kan den som kör bil på E6:an stöta på det gods som förut kördes på järnväg. Här går nämligen sedan i februari en av dessa monstertruckar på försök med styckegods från Göteborg till Malmö. Styckegods är ju precis det som kombitrafiken på järnväg ägnar sig åt.
Jag kan köpa argumentet att vi måste köra gods med lastbil där det inte finns järnväg, men jag kan inte förstå meningen med att köra gods på lastbil, och ännu längre och tyngre lastbilar, på en väg som går parallellt med en järnväg där det dessutom finns kapacitet för att köra fler tåg.
Herr talman! Flyttar vi upp långtradarna på spåren riskerar vi inte heller att kollidera med dem på våra vägar. De tunga transporterna är inblandade i alltför många av våra trafikolyckor. Enligt Trafikverket är en långtradare inblandad i 20 procent av dödslyckorna trots att de bara står för 6 procent av trafikarbetet. Därmed inte sagt att olyckorna beror på långtradarchaufförerna - oftast är det inte så. Det är tyngden på fordonet som skapar de allvarliga olyckorna. Att det är trafikfarligare att möta eller köra om en längre lastbil än en kortare är inte heller svårt att förstå. Frågan om dessa monstertruckar har som sagt stött på patrull ute i Europa. Nu kan man bara hoppas att förnuftet sprider sig även upp i norr.
Miljöpartiet önskar en återgång till kortare och lättare lastbilar. Vi ska alltså ha samma krav på lastbilar här i Sverige som man har nere i Europa. Det skulle öka järnvägens konkurrenskraft. Det skulle minska slitaget och olyckorna på vägarna. Vi tycker att undantaget för 24 meters lastbilar kan finnas kvar för timmerbilar i områden där järnväg saknas. Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 7.
Herr talman! Riksdagen och regeringen har beslutat att fordonsflottan ska vara oberoende av fossila drivmedel år 2030. I dag kommer omkring 94 procent av all energi som transportsystemet förbrukar från olja. Det börjar bli hög tid att göra något. Det krävs en helhetsstrategi med mål och åtgärder för att det ska hända något. I dag saknas en sådan strategi. Regeringen nöjer sig med fluffiga visioner. Miljöpartiet nöjer sig inte med fluffiga visioner. Vi förstår att för att klimatanpassa vägtransporterna måste vi i första hand resa och transportera gods mer klimatsmart. Vi måste åka mer kollektivt och med cykel och mindre med bil och flyg. Vi måste köra godset mer på järnväg och båt och mindre på väg. Bilar, bussar och lastbilar kommer ändå alltid att behövas, och de behöver tankas med något även efter 2030. Jag tror att vi kommer att behöva en mix av olika drivmedel. Biogas är en viktig del i den mixen.
Herr talman! Jag vill avsluta med en solskenshistoria från solstaden Karlstad.
På Tranhems gård utanför Karlstad kommer man snart att producera 600 000 kubikmeter biogas om året av slaktavfall, gödsel och ensilage från den egna gården och granngårdarna. Man har köpt en begagnad rötningsanläggning från min kommun, Kils kommun, och kommer att investera i en uppgraderingsanläggning för att göra fordonsgas av biogas. Det är ett välkommet tillskott till Värmlands enda biogaspump som finns i Karlstad. 600 000 kubikmeter räcker till att köra en biogas-Fiat 1,2 miljoner mil; det är 300 varv runt jorden. Man kan också tänka att tusen Fiatar kan köra 1 200 mil om året på den biogasen.
Det är en himla tur att det finns gröna politiker i Karlstad som har sett till att det finns en biogaspump i staden. Med ett mackstöd till biogaspumpar skulle vi kunna tanka biogas på flera ställen i Värmland och Sverige, och vi skulle få flera gårdar, som likt Tranhems gård, vågar investera i en biogasanläggning. Mackstöd är en viktig åtgärd för att få fart på biogasproduktionen. Miljöpartiet har med det i sin skuggbudget.
En annan viktig åtgärd är den så kallade pumplagen. När den revideras anser vi att det i den ska finnas med ett krav på att alla större mackar senast den 1 januari 2013 ska tillhandhålla förnybara drivmedel som uppfyller såväl kraven i bränsledirektivet i EU som hälsorelaterade krav.
Dessa två förslag finns med i reservation 1 som jag härmed yrkar bifall till.
(Applåder)