Fru talman! Om det är kultur att göra sig lustig
har väl Lennart Fridén bidragit med en hel del.
Man kan ha många strängar på sin lyra, men när
jag pratade om Nelson Mandela satte jag inte vare sig
mig själv eller de som trummat på trummor eller
Lennart Fridén i den klassen. Jag säger att jag inte
förknippar någon av våra nu mest kända svenska
politiker med några större kulturella utsvävningar.
Det skulle i så fall vara Alf Svensson, som brukar
sjunga när någon fyller år, vilket ju är lovvärt.
När det gäller Åke Gustavsson och synen på
sponsring kan jag bara konstatera att sponsring inte är
någon gåva utan ett avtal mellan två parter där båda
skall ha någon typ av nytta. Man kan jämföra med
idrottsrörelsen, t.o.m. de jättestora klubbarna, som har
ett stort attraktionsvärde. Där sitter hela tiden den
som mottar sponsringen i ett beroendeförhållande till
den som väljer att sponsra. Jag tror inte att de flesta
företag väljer att sponsra vare sig idrottsföreningar
eller kulturella institutioner i första hand därför att
man tycker att det är viktigt med idrott eller kultur,
utan jag tror att man först och främst gör det för att
man vill profilera de egna företagen.
Det kan man göra på ett mer eller mindre snyggt
sätt. Jag skulle förfasa mig om man tvingade våra
skådespelare eller musiker att åka runt på diverse
sponsorsjippon och att i stället för att ägna sig åt
repetition träffa olika företagsledare och berätta om
sin verksamhet. De skall få tid och pengar för att
kunna ägna sig åt sina kulturella aktiviteter.
Sponsringen måste alltså hållas nere, och ett sätt
att göra det är att vi lever upp till sponsring via sam-
hälleliga medel. Ju mer vi snävar till de pengarna,
desto större beroendeförhållanden kommer att skapas
mellan det privata näringslivet och den svenska kultu-
ren. Jag tror inte att det är till nytta för kulturen på
sikt.