Herr talman! Frågan som riksdagen i dag ska ta
ställning till är regeringens förslag om ett svenskt
deltagande i en internationell styrka i Afghanistan.
Det är grundat på ett FN-mandat i enlighet med ka-
pitel 7. Det är alltså ett uppdrag där man också får
använda våldsmetoder om behov uppkommer.
Av styrkans totalt 5 000 man utgör Sveriges del
högst 45 man, en underrättelsepluton med spanings-
uppgifter, under högst 6 månader. Styrkan ska hjälpa
till att bevara säkerheten i Kabul under den interi-
madministration som beslöts i Bonnavtalet. Kabul
måste upplevas och vara militärt neutralt för både
denna administrations skull och framför allt för invå-
narna i staden och dess omgivningar.
Att trygga säkerheten är grunden för utvecklingen
framåt, för normalisering och återuppbyggnad. Det är
nödvändiga åtgärder att i det akuta skedet se till att
humanitärt bistånd kan komma in i landet och säker-
ställa att det kommer till rätt personer. Vänsterpartiet
instämmer i de åtgärder som föreslås i propositionen.
Men vi har framfört synpunkter i ett särskilt yttrande
om den historiebeskrivning som regeringen redovisar
i propositionen. Jag återkommer till det.
Den humanitära situationen är och har länge varit
katastrofal. Under de 20 år som Afghanistan befunnit
sig i krig med Sovjetunionen eller i det inbördeskrig
som följt har 340 människor om dagen, eller 14 per-
soner i timmen, eller en människa var femte minut
dött till följd av krig och svält. I krigets spår har följt
desperation och laglöshet.
Bombningarna av landet har ytterligare förvärrat
situationen. Den infrastruktur som trots allt funnits är
nu ödelagd. Än fler civila offer har krävts, och än fler
flyktingar har nu lagts till de miljontals som redan
tidigare tvingats bort från sina hembyar och städer.
Flyktingskaran motsvarar i dag Danmarks befolkning.
Hälften är internflyktingar, och hälften finns utanför
landets gränser. De flesta afghaner saknar i dag den
mest primära tryggheten och säkerheten.
Till detta kommer befarade spänningar mellan
olika krigsherrar i den s.k. Norra alliansen. Folket i
Afghanistan har inga goda erfarenheter av dessa her-
rar. Förra gången dessa styrde i Afghanistan var det
ett fullkomligt laglöst land där godtycke och terror
bredde ut sig.
Herr talman! Nu till synpunkter på framför allt re-
dogörelsen som regeringen gör över den historiska
utvecklingen i Afghanistan. Vi har förståelse för att
det varit en snabb handläggning under tidspress. Det
är naturligt att detta leder till skrivningar som blir väl
kortfattade och summariska. Det kan vi ha överseen-
de med. Men beskrivningen av bakgrunden till ut-
vecklingen i Afghanistan får inte stå oemotsagd.
Regeringen tar inte med ett ord upp världssam-
fundets försumlighet och USA:s stöd till talibanregi-
men efter den sovjetiska reträtten. Detta är minst sagt
uppseendeväckande. Talibanerna utrustades av USA,
erhöll politiskt och militärt stöd av USA, och taliba-
nerna segrade i inbördeskriget mycket tack vare detta
stöd. Men denna del av Afghanistans historia har helt
uteslutits av regeringen.
Vänsterpartiet motionerade om förhållandena i
Afghanistan och om det utländska stödet till taliban-
regimen för två år sedan. Särskilt betonade vi kvinno-
förtrycket i Afghanistan. Vi menade att Sverige borde
ta upp frågan i Förenta nationerna om ett stopp för
bl.a. krigsmaterielexport till de stridande parterna och
deras bundsförvanter samt att USA måste ta sitt an-
svar för den situation som uppstått i Afghanistan och
som man har medverkat till.
Vi ansåg att världssamfundet måste ta krafttag för
att bekämpa kvinnoförtrycket i landet. Men det var
först efter terrorattackerna mot World Trade Center
och Pentagon som världen uppmärksammade situa-
tionen i Afghanistan. Dessa långvariga försummelser
från omvärlden måste beskrivas för att den nuvarande
situationen i landet ska bli begriplig.
Nu krävs det ett målmedvetet och långsiktigt upp-
byggnadsarbete. I detta uppbyggnadsskede är det
oerhört viktigt och nödvändigt att ta kvinnors behov
på allvar och också inkludera kvinnorna själva i detta
arbete. I slutdokumentet från FN:s kvinnokonferens i
Beijing fastställdes det bl.a.: Om kvinnor ska spela en
jämställd roll vid upprättandet och bevarandet av fred
måste de få mer politisk och ekonomisk makt och
vara tillräckligt representerade på alla nivåer inom
beslutsfattandet.
Utskottet har också påtalat genderperspektivet och
uttalar bl.a. att genderfrågorna ska in i konfliktföre-
byggande och konflikthanterande arbete. Det är bra.
Ett enigt utskott har ställt sig bakom skrivningarna.
Nu ligger det ett ansvar på regeringen att i alla situa-
tioner leva upp till detta. Därför bör regeringen skapa
förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i kon-
flikthantering före, under och efter en konflikt
När en väpnad konflikt övergått i en uppbygg-
nadsfas osynliggörs ofta kvinnors och barns behov.
Därför ska man konsekvent analysera konflikter och
återuppbyggnaden efter krig ur ett könsperspektiv för
att på så sätt kunna finna mer effektiva och verksam-
ma metoder för konfliktlösningar som kan skapa
förutsättningar för en varaktig fred. Det är vad Af-
ghanistans befolkning behöver.
I alla länder där FN deltagit med trupp vet vi att i
dess spår har följt prostitution, korruption m.m. Nu är
det oerhört betydelsefullt att i den förestående situa-
tionen följa utvecklingen på detta plan och motverka
dessa tendenser. I enlighet med detta bör regeringen
verka för att engagemanget i Afghanistan genomsyras
av ett jämställdhetsperspektiv.
Herr talman! För att den humanitära hjälpen ska
fungera effektivt krävs således under en övergångstid
någon form av ordningsmakt som kan svara för
hjälptransporter och människors säkerhet. En interna-
tionell styrka med FN-mandat är enda möjliga aktö-
ren i detta syfte. Vänsterpartiet anser därför att det är
motiverat att även Sverige deltar i detta uppdrag.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag i betänkandet Svenskt deltagande i en
säkerhetsstyrka i Afghanistan.