Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Pro-
tokollsläsare! Afghanistan är världens fattigaste,
världens mest minerade och förmodligen också värl-
dens mest sönderbombade land. Det afghanska folket
har lidit under en lång sovjetisk ockupation under en
stor del av 80-talet, har lidit under olika terrorvälden
och nu de senaste sex åren lidit under den talibanska
terrorregimen. Behoven för det afghanska folket är i
dag enorma: behoven av medicin och läkarvård, be-
hoven av skolor och utbildning, behoven av att hela
befolkningen garanteras de mänskliga rättigheterna,
behovet av ett fungerande rättsväsende, behovet av
civil fungerande infrastruktur, behovet av demokra-
tiska institutioner.
Förutsättningarna för en långsiktig utveckling och
ett tillgodogörande av de här behoven är naturligtvis
säkerhet för den interimsregering som har tillsatts i
Kabul. Det är på grund av detta som man i FN-
resolutioner har sagt sig stödja en multinationell styr-
ka med syfte just att skydda den nya regeringen i
Kabul. Det är ett bra initiativ som Miljöpartiet stöder,
och det är bra också att Sverige bidrar till denna styr-
ka för att garantera den civila regeringens säkerhet
som ett första steg för att tillgodose de behov som det
afghanska folket har.
Det som däremot inte är bra är att när Sverige
medverkar till att skapa stabilitet, säkerhet och fred i
ett av de oroliga hörnen i den här regionen, den kan-
ske mest instabila region som finns just nu, så agerar
vi i motsatt riktning en kort bit därifrån i samma regi-
on, när vi trots den pågående konflikten mellan Indi-
en och Pakistan fortsätter att kontinuerligt leverera
ammunition och reservdelar. Andra länder gör stora
ansträngningar för att den här konflikten mellan Indi-
en och Pakistan i samma region ska dämpas. Sveriges
bidrag är att aktivt stödja den ena parten med krigs-
materiel, vilket är en förutsättning för att konflikten
ska kunna fortgå. Det här, herr talman, är inte en bra
politik. Det minskar trovärdigheten i Sveriges age-
rande för fred och säkerhet i den här regionen när
man agerar i motsatt riktning i samma region.
Jag tycker också att det är viktigt att se den inter-
nationella styrkan och Sveriges bidrag i den som ett
kvitto på att vi faktiskt har misslyckats från det inter-
nationella samfundet. Vi har misslyckats med att
förebygga terrorism. Vi har misslyckats med före-
bygga väpnade konflikter. Det här är ett av resultaten
av ett ganska kompakt ointresse för det afghanska
folkets behov efter den sovjetiska ockupationen.
Väldigt lite engagemang har riktats mot Afghanistan,
och det har ju utgjort förutsättningarna för både den
terror som talibanregimen har utövat och att Afghani-
stan som territorium har kunnat bli tillhåll för terror-
organisationer i den omfattning som vi nu har sett,
och vad det sedan har lett till.
Det är viktigt att ta de här kvittona på misslyckan-
de som vi har fått de senaste decennierna, inte bara i
Afghanistan utan också i vår egen världsdel nere på
Balkan, som en uppmaning åt oss att forma såväl
utrikes- som säkerhetspolitik i en vidare bemärkelse
till att mer fokusera på förebyggande arbete. Att före-
bygga terrorism och att förebygga konflikter så att de
inte kan leda till väpnade konflikter och så att de inte
kan leda till terrororganisationer som kan hota natio-
ner över hela klotet: det måste vara uppgiften för våra
länders säkerhetspolitik.
Tillåt mig, herr talman, att göra reflexionen att
uppvaknandet för många riksdagspartier här tycks ha
kommit väldigt sent. Var fanns kritiken mot t.ex. det
amerikanska stödet till talibanregimen? De som i dag
applåderat USA:s agerande: Varför sade de ingenting
när man gav stöd till talibanerna? Talibanerna har
aldrig varit demokrater och har aldrig försökt skydda
det afghanska folket och garantera det mänskliga
rättigheter. På samma sätt: Var fanns kritiken mot
stödet till Saddam Hussein under 80-talet? Det var ju
faktiskt västvärldens beväpning av Saddam Hussein
som gjorde Irak till den fruktade stat som det blev och
som var förutsättningen för det angreppskrig som Irak
startade. Var fanns kritiken före detta? Det var inte
bara så att vi i västvärlden misslyckades med att före-
bygga det som sedan hände, utan det var faktiskt så
att vi alla på olika sätt var medskyldiga till den ut-
veckling vi såg, och det här, herr talman, är inte en
bra politik - det är en kontraproduktiv politik.
På samma sätt tycker jag också att det finns an-
ledning till självrannsakan när vi ser hur svenska
riksdagspartier låtit svensk krigsmaterielexport ske
till de diktaturer som öppet stödde talibanregimen.
Var fanns kritiken mot export av svensk krigsmateriel
till Bahrain och till Pakistan, två av de regeringar som
öppet har stött den talibanska terrorregimen? Den var
väldigt svår att höra, herr talman. Det är först efter det
att det har gått käpprätt åt skogen som kritiken har så
att säga uttryckts, eller kanske ännu mer korrekt
iakttaget: Det är först efter att USA har svängt som vi
också från svensk sida har hört kritik och tycks ha
glömt bort vårt eget agerande tidigare.
Det här, herr talman, tycker jag måste leda till en
förändring. Vi har en inkonsistent utrikespolitik från
svensk sida, där den ena handen motverkar vad den
andra sedan kommer att göra. Det här är inte bra för
svensk trovärdighet, men det är naturligtvis inte heller
bra för de människor som drabbas. I det här fallet har
det afghanska folket drabbats men också indirekt
civila oskyldiga i USA.
Med de här orden, herr talman, vill jag bara be-
kräfta att Miljöpartiet också står bakom det svenska
bidraget till den här multinationella styrkan och rikta
en uppmaning åt oss alla att försöka bidra till en mer
konsistent svensk säkerhetspolitik.