Fru talman! Jag tackar för svaret och vill göra någ-
ra kommentarer.
Jag är, som justitieministern framhåller i sitt svar,
väldigt medveten om att justitieministern inte kan
uttala sig i enskilda ärenden som är under rättslig
prövning. Men vi måste kunna resonera om saken. Vi
måste kunna resonera om en händelse av det här sla-
get. Jag kan i alla fall inte avstå från att kommentera
vad som hände och vad som egentligen var upphovet
till interpellationen.
Jag har en mycket klar uppfattning om vad som
hände, och den har jag fått genom samtal med vittnen
- dels demonstranterna själva, dels förbipasserande
som egentligen inte hade "någonting med saken att
göra". En del av en demokratisk process är också att
man måste ifrågasätta polisens utövande av sin funk-
tion i sådana här fall.
Det handlade alltså om ett femtiotal unga och äld-
re kvinnor, utan att kategorisera på något sätt, som
gick ut och manifesterade rätten till kvinnofrid. Mot
den här demonstrationen svarade en polisinsats med
kravallutrustad polis, ingen förvarning, inringning av
demonstranterna på en bakgata och ett kraftigt över-
våld, vilket nu skall utredas.
Det jag anser vara särskilt allvarligt är att vaktha-
vande vid citypolisen - jag behöver inte ta upp hans
namn här - i en tidningsintervju har sagt att den unga
flicka som drabbades värst, som fick uppsöka sjukhus
efter det att polisen själv ringt efter ambulans, ramlat
och slagit sig i gatan. Här börjar man bli mörkrädd!
Om man inte kan få en riktig utredning blir fallet
allvarligt.
Justitieministern hänvisar i sitt svar till det ringa
antalet anmälningar - 201 under 1996. Då vill jag
särskilt framhålla den sista delen av texten i min in-
terpellation, nämligen den som inte var en fråga utan
handlade om medborgares utsatthet vid övergrepp
från polismakten. Här är det inte 201 anmälningar
som är den intressanta siffran utan det stora mörkerta-
let - eller lilla mörkertalet; vilket vet vi inte. Men låt
mig ta några fall som jag personligen är bekant med.
Den 25 maj 1993 slås chilenska demonstranter
ned vid ett statsbesök. Ingen av demonstranterna är
beväpnad och ingen har tillgripit våld, men det resul-
terar i brutna ben och hjärnskakningar.
På Engelbrektsdagen 1992 är nynazister ute och
demonstrerar på gatorna. En medelålders kvinna ser
två kravallutrustade poliser slita ned en tonåring på
gatan och ingriper genom att hålla fast en polismans
arm när han slår med batong mot den liggande ton-
åringen. Det här resulterar i att kvinnan, som själv
inte är särskilt storvuxen, slits ned på gatan och blir
sparkad i ryggen flera gånger av en polisman.
År 1995 blir en kvinnlig motdemonstrant till en
nynazistisk organisation illa biten av en polishund och
får bestående men. Skadorna dokumenteras på akut-
mottagningen. Händelsen anmäls - jag vill påpeka att
i det här fallet var jag själv med och följde med den
person som gjorde anmälan - men fallet utreds inte.
Det här är ett stort problem. Fallen utreds inte or-
dentligt. Det var därför jag ville fråga ministern: Av-
ser ministern att försäkra sig om att det här verkligen
utreds?
Nu har sammanlagt åtta anmälningar inkommit
mot just det här enskilda fallet, och det är också JO-
anmält. En intressant del är att man här söker se om
enskilda polismän skall straffas, om man skall straffa
de tre poliser som attackerade just den här flickan -
eller om hon nu slog sig i gatan, vilket polisen hävdar
i rapporten.
Man måste kunna och våga ifrågasätta insatsen
som sådan. Insatsen som sådan är en del av polisens
funktion, och den måste vi kunna diskutera.
Jag har också förståelse för att ministern väljer att
avvakta en utredning. Men jag och de som någon
gång har råkat ut för övervåld känner oss inte lugnade
av svaret att polisorganisationen i stort sett är bra och
att Polishögskolan anordnar en särskild utbildning i
yrkesetik. Det är inte tillräckligt om vi skall våga ta
tag i den här frågan på allvar.