Fru talman! Jag tycker också att det är oerhört
viktigt att titta på den enskilde polismannens ageran-
de. Jag menade inte något annat. Men risken är att
situationer reduceras till att en skyldig pekas ut, om
man nu hittar någon sådan, och att skulden hänförs till
enskilda "rötägg" eller en enskild polisman som tap-
pat besinningen. Då blir det den som slog hårdast, om
man skall vara litet drastisk, som blir dömd och får stå
som ansvarig.
Men jag menar att en insats, t.ex. mot en grupp
obeväpnade kvinnor som sjunger och skanderar slag-
ord för kvinnofrid måste ses ur ett vidare perspektiv.
Är det möjligt att t.ex. döma någon för att insatsen såg
ut som den gjorde? Jag förstår att Laila Freivalds
fortfarande inte kan kommentera det enskilda fallet,
men jag hoppas att justitieministern i alla fall förstår
vad jag är ute efter. Är det en enskild polisman, den
som slog hårdast, som skall bära hundhuvudet, eller
kan man kritisera insatsen som sådan? Och om man
kan kritisera insatsen som sådan måste man också
kunna ifrågasätta hur sådana insatser kan ske inom
polisväsendet och hur en grupp poliser kan bestämma
sig för att agera på ett visst sätt. Då handlar det inte
om att man tappar besinningen och slår för hårt - det
handlar om någonting som antingen har satts i system
eller som försiggår i det tysta.
Jag tycker förstås att det är väldigt bra att det här
utreds, och jag hoppas att dessa frågor tas upp och att
man i framtiden tar hänsyn till den situation som jag
har påtalat här och svårigheten för den enskilde att
hävda sig mot polisväsendet. Eftersom jag har per-
sonliga erfarenheter från människor som står mig
mycket nära som har drabbats oerhört hårt av poli-
svåld har jag också en förhoppning om att man kan ta
dessa människor på allvar.