Fru talman! Senast i går hölls en debatt i riksdagen
om polisfrågor och polisärenden. Där påpekade vi
bl.a. i en motion att man borde förändra utrednings-
förfarandet. Som vi kan konstatera mot bakgrund av
det här och andra fall är det två saker som är mycket
viktiga att analysera. Det ena är den enskilde medbor-
garens möjlighet att agera. Hur upplever man sin
situation när man skall anmäla polisen? Jag hoppas att
justitieministern förstår att det här är ett oerhört käns-
ligt läge för en medborgare. Det är inte alla som ens
vet vad JO är för någonting, tyvärr.
Det finns också en stark laganda inom polisen,
som gör att vi får polisrapporter som säger att männi-
skor slår sig själva eller att man ingenting såg. Det
räcker att slå upp Stockholmsbilagan av Dagens Ny-
heter från i onsdags. På s. 3 hittar man tre fall där
poliser är föremål för brottsutredning.
Den andra delen som jag tycker att det är viktigt
att titta närmare på gäller utredningsförfarandet. Jus-
titieministern frågade vad jag tycker att man borde
göra i stället. Jag tycker framför allt att man inte skall
koncentrera sig på att utreda brott som begåtts av
enskilda polismän och enbart se det som en överreak-
tion i en pressad situation. Man skall undersöka insat-
serna som sådana. I det fall som jag pratar om, som
jag fortfarande har förståelse för att justitieministern
inte kan kommentera, var det insatsen som sådan som
var ett övervåld. Att några blev extra illa skadade kan
inte innebära att endast just de polismän som slog
extra hårt straffas, utan det gäller insatsen som sådan.
Då måste man ställa sig frågan: Hur kan sådana insat-
ser förekomma inom polisen?
Den andra frågan gäller mörkertalet. Det finns 201
anmälningar, men hur många människor anmäler inte?
Varför är det ofta demonstranter som upplever att de
har blivit illa behandlade av polisen?
Utbildning är förstås centralt, självklart. Men det
måste finnas andra möjligheter och kanske andra sätt
att kontrollera polisens maktutövning. Polisen har en
unik position i samhället, att försvara svenska lagar,
och de får ta till våld, vilket gör att man kanske borde
ha en annan kontroll och en annan möjlighet att agera
när sådana här saker inträffar.
Ett annat problem är att i en rättegång är trovär-
digheten mycket större när det gäller polismannens
uppfattning än när det gäller t.ex. en demonstrant eller
i vissa fall människor som kan befinna sig i samhällets
nedre del. Jag känner till ett fall med en mentalpatient
som har sagt sig bli illa behandlad.
Det är de här frågorna som jag tycker att det finns
ett politiskt ansvar för att utreda. Jag har inte på något
sätt avsett att justitieministern skulle ingripa i just det
här fallet. Det skall prövas. Det är utredningsförfaran-
det jag avser, om man skall granska enskilda polis-
mäns agerande som överreaktion och framför allt
vilken situation den enskilde medborgaren har. Är den
uppfattning man har om kontrollen och möjligheten
att hävda sin rätt verkligen tillräcklig när det gäller
övergrepp från polisen?